Enskilda vägar en allmän nytta
Infrastrukturens väl och ve är något av en följetong. Och inte undra på det. Den utgör en del av samhällets blodomlopp. Fallerar infrastrukturen så försämras också förutsättningarna för näringsliv, samhällsservice och kommunikationer. Dess betydelse ska inte underskattas.
De återkommande debatterna om upprustning av gammal räls, nybyggnation av höghastighetsbana, eller det svenska vägnätet vittnar om den breda medvetenhet som också finns om infrastrukturens värde. Må så vara att åsikterna går isär om vilka delar som behöver prioriteras.
Men i de välbehövliga diskussionerna tenderar de enskilda vägarna – det vill säga att de vägar runtom i landet som inte sköts av stat eller kommuner, utan ägs och bekostas av vägsamfälligheter – att hamna något i skymundan.
Detta trots att nätverket av mindre vägar utgör den absoluta majoriteten av det svenska vägnätet och alltså är helt avgörande för att hålla samman Sverige. De 430 000 kilometerna av enskild väg utgör en flerdubbelt större andel av vägnätet än såväl de nästan 100 000 kilometerna av statlig väg som de drygt 40 000 kilometerna kommunal väg.
Trots detta är det bara en minoritet av de enskilda vägarna som får något offentligt stöd i form av bidrag; cirka 8 000 mil. Till saken hör förvisso att mer än hälften av de enskilda vägarna är skogsbilvägar som till stor del inte är öppna för allmän motorfordonstrafik. Men det kan inte sägas om resterande delarna av vägnätet som är tillgänglig och till nytta för allmänheten.
”Det är inte utan anledning en del upplever det som orättvist att privatpersoner ska finansiera underhållet av de enskilda vägarna, något den som bor i en stad är förskonad från.”
Det är inte utan anledning en del upplever det som orättvist att privatpersoner ska finansiera underhållet av vägen där man bor, något som många stadsbor är förskonade från.
Systemet att vägsamfälligheter kan ansöka om bidrag för vägunderhållet underlättar förvisso något, men det rör sig som sagt om en mycket liten andel av vägarna som kvalificerar sig till stödet, som dessutom ofta bara täcker en del av kostnaderna.
I en tid när alltfler fått upp ögonen för landsbygdens villkor, och riksdagens partier närmast tävlar med varandra om landsbygdsväljarnas röster, vore det på sin tid att frågan får mer uppmärksamhet.
Men än så länge är det endast en minoritet av partierna som vill ändra på dagens system. Såväl Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet vill se en höjning av stödet till de enskilda vägarnas underhåll. Så även Centern som dessutom vill att medlemmar av vägsamfälligheter ska få göra avdrag i deklarationen. En något udda kombo av diametrala motståndare. Nog borde även Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna med deras vändning till landsbygden kunna bjuda upp till dans.
Det brukar sägas att det välfungerande vägnätet var en bidragande orsak till romarrikets storhet. Se där något att lära av historien.
