Kalmar län trängs ut
Infrastrukturen är något av samhällets blodomlopp. Nödvändigheter för att samhällskroppen ska fungera, förutan vilka människors tillvaro blir lidande. Kontaktnäten mellan alla de enheter – individer, familjer, organisationer och så vidare – som tillsammans utgör samhället. Det gäller både de mer abstrakta delarna som lagar och institutioner, såväl som de mer handgripliga som vägnätet, järnvägsrälsarna, elkraftledningar och internet.
Utan fungerande samt efter behoven och resurserna välanpassad infrastruktur påverkas hela samhället i alla dess beståndsdelar negativt, som i rad av fallande dominobrickor. Varor som produceras blir svårare att transportera när vägar är undermåliga eller tågen inte kan gå som de ska. För att inte tala om hur människors möjligheter att resa och att ta sig till jobb, möten, eller rekreation påverkas.
När Trafikverket således under tisdagen, samtidigt som hela landet av förklarliga skäl hade uppmärksamheten fäst vid regeringsskiftet, redovisade dess förslag till infrastrukturplan för de kommande tio åren var det en nationell angelägenhet som egentligen hade förtjänat större uppmärksamhet än vad det fått hittills.
I Kalmar län har reaktionerna varit blandade. Medan Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna ser bytet av signalsystem på Stångadalsbanan som en framgång framhåller såväl Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att Kalmar län i övrigt varit förlorare då det saknas satsningar på vägnätet liksom de mer rejäla upprustningar som önskats, som elektrifiering av Stångadalsbanan.
”I Kalmar län har reaktionerna varit blandade.”
Det bör förvisso erkännas att dylika upprustningar skulle innebära betydande kostnader. Enligt principen om att väga nyttan per skattekrona kan det argumenteras för att det kunna vara mer kostnadseffektivt att satsa mer på busstrafik längs linjen.
Vad gäller just den samhällsekonomiska effektiviteten noterar Trafikverket i en passus i dess rapport att de nya stambanorna för höghastighetståg mellan storstadsregionerna är negativ. Olönsamt och för dyrt, helt enkelt. Därtill har man ej kunnat ta med ett ”stort antal samhällsekonomiskt mycket lönsamma investeringar” i vägar och järnväg.
Upprustningar av redan existerande vägar och järnvägar runtom i landet trängs alltså ut av de stora nybyggnationerna. En anmärkningsvärd sågning av den egna planen.
Det är en klok princip att hellre underhålla och renovera infrastrukturen än att bygga nytt. Men för de rödgröna parter som under deras tid regering initierade de nya stambanorna har det blivit en fråga om politisk prestige – som nu tyvärr går ut över landsbygden.