Sanningen skulle inte ha behövt sägas
Är det rimligt att man får sparken för att man säger sanningen? Frågan har väckts sedan förre arméchefen Anders Brännström av överbefälhavaren fråntogs uppdraget som chef för Högkvarterets totalförsvarsavdelning. Enligt Brännström var det en konsekvens av uppmärksammade uttalanden i media; enligt ÖB ”finns en historik kring händelser som vi har haft anledning att diskutera” och beslutet är en ”förtroendefråga”, dock inte större än att Brännström kvarstår som ledare för den internationella övningen Viking 18. Tongivande politiker har utgått från att det är Brännströms version som stämmer. En sanningssägare har fått sparken.
Men är det en sanning som skulle ha behövt sägas? Brännströms mest uppmärksammade uttalanden, näst efter det att Sverige skulle kunna vara i krig om några år, gjordes i en intervju med Dagens Nyheter under rubriken ”Sveriges armé chanslös vid ett angrepp”. Intervjusvaren var dock inga nyheter för den som har följt armén: bemanningsproblemen har lett till kraftsamling till en av de två tänkta brigaderna, det så kallade B-laget har otillräcklig övning och materiel (i den mån soldaterna existerar) och det skulle vara svårt att mobilisera förbanden. Att utsikterna i strid skulle vara dåliga är helt uppenbart.
Likväl bemöttes ”avslöjandet” som om det hade varit något genuint nytt, något som inte har uppmärksammats förr och som inte framgår av de dokument som försvaret har producerat i form av budgetunderlag och årsredovisningar. Men indelningen i A-lag och B-lag, till exempel, framgick av budgetunderlaget för 2017-2020 där det stod rakt och upp och ner att tillväxt av hela (bemannade) krigsförband fick gå före ”samtidigt tillväxt på bredden”. Försvaret är alltså väsentligt mindre än vad politikerna har beställt (vilket i detta sammanhang inte är det samma som betalat för). Detta uppmärksammades på denna sida i augusti 2016.
Kraftsamlingen är dessutom förenad med maximal geografisk utspridning. Den andra brigaden (som också är den första och den enda kompletta) består av förband lokaliserade till Boden såväl som Revingehed. Förra årets stora övning Aurora syftade just till att utveckla brigadförmågan, en sammansatt effekt som tidigare inte har övats. ”Försvarsmakten är bra på det man gör, men när det gäller att försvara landet är det stora brister”, sa Brännström. För försvarspolitikerna borde inte detta ha kommit som någon nyhet.
En sak som inte uppmärksammades av Brännström men som är värd att komma ihåg är hur det förhåller sig med brigadtänkandet och solidariteten. Efterträdaren som arméchef Karl Engelbrektsson har i en artikel redogjort för vilket slags hjälp som vore bäst för Sverige att ta emot. En brigad, framgår av hans resonemang, är den minsta rationella enheten. Brigaden är ”ett sammanhängande system av system som uppfyller stridens grundläggande förmågor". Lägger man ihop öppet tillgänglig information blir resultatet att Sveriges behov av och förväntan på hjälp utifrån motsvarar lika mycket som vad Sverige självt presterar just nu.
Huruvida detta är rätt ”signaler” ur försvarsledningens perspektiv är mindre intressant. Realiteterna är vad de är och har kommunicerats öppet. Det borde inte ha krävts en sanningssägare för att allvaret i situationen skulle bli uppenbar.
