Mer beroende än någonsin

Ledare Artikeln publicerades
Den ena av Sveriges två beställda brigader är osynlig.
Foto:Jimmy Croona/Försvarsmakten
Den ena av Sveriges två beställda brigader är osynlig.

Alliansfria Sveriges önskan om stöd motsvarar 100 procent av arméns nuvarande förmåga.

På sin kongress tog Socialdemokraterna klar ställning mot Nato, för alliansfrihet – men på de militära realiteterna ändrar beslutet inget. Sverige är oavsett vad förhållandet till likasinnade stater i omvärlden kallas djupt beroende av deras hjälp i händelse av krig.

Hur djupt? Denna fråga berörs av arméchefen Karl Engelbrektson i det senaste numret av tidskriften Vårt försvar. Konsensus bland arméchefer, skriver Engelbrektson, är att kärnan av markstridsförband bör organiseras i moderna brigader, enheter på omkring 5 000 man. "Krigföringens grunder på marken pekar entydigt på behovet av en tydlig och samtränad organisation för strid med funktioner i samverkan." Brigaden "utgör ett sammanhängade system av system som uppfyller stridens grundläggande förmågor".

Ska Sverige ta emot hjälp bör det med andra ord vara i form av (minst) en brigad. Enstaka delar blir för krångligt att samordna; enheter som kommer utan exempelvis logistik och luftvärn blir mindre användbara. Det ställer så klart höga krav på Sveriges förmåga att ta emot hjälp. "Om vi ska kunna ta emot stöd av förband i brigads storlek", skriver Engelbrektson, "måste vi ha förmåga att leda och logistiskt understödja dessa."

    Men än mer brännande är frågan om vad Sverige självt presterar. I dagsläget är det ungefär lika mycket som vi väntar oss att få stöd med: en brigad. Visst lyder den politiska beställningen två likvärdiga brigader, men till följd av rekryteringsproblemen saknas det helt enkelt folk. "Målet är att Försvarsmaktens krigsförband ska vara personellt uppfyllda och övade 2020", skrev Försvarsmakten i sitt budgetunderlag i februari. Vi är alltså inte där.

    Frågan om hur långt det är till målet är svårare att besvara. Försvarsmakten möter här ett dilemma: ska den försöka bemanna båda brigaderna nu eller koncentrera sig på att göra den ena funktionsduglig och möjlig att öva? Valet har blivit det senare. "För att över tiden vidmakthålla operativ tillgänglighet med arméförbanden sker en fördelning av andelen kontinuerligt anställd personal så att tre manöverbataljoner har en högre andel kontinuerligt tjänstgörande än övriga arméförband", skriver Försvarsmakten.

    Om man alltså utgår från att brigaden är den minsta rationella enheten blir det matematiska resultatet att Sverige vid behov räknar med ett stöd som motsvarar 100 procent av Sveriges förmåga vad avser armé. När den beställda organisationen omsider har förverkligats sjunker det förväntade stödet till 50 procent av egen förmåga.

    Men redan det är en hög siffra. Gör din plikt, kräv din rätt heter det om individer – men gör Sverige här sin plikt som nation?

    Och vilka åtgärder vidtas för att kraven på stöd ska framstå som motiverade? Det svenska stödet till exempelvis Frankrike går inte till historien som höjden av ansvarstagande: redan betalda flygtimmar och ammunition till marknadspris. Ett land som begär stöd motsvarande 50-100 procent av den egna förmågan har alla skäl att visa större solidaritet än så.