De icke-respekterades uppror
Vilket parti står du närmast? Vad skulle du rösta på om det vore val idag? I den bästa av världar skulle frågorna ha identiska svar men av olika skäl - taktik och tillfälligt missnöje till exempel - är det inte alltid så. Om den andra frågan ger en ögonblicksbild av ett stämningsläge, ger den första en idé om de långa linjerna och de starka identiteterna i politiken. Om Statistiska centralbyråns redovisning av valresultatet ”om det vore val idag” i förra veckan var en motgång för Socialdemokraterna, är partisympatiundersökningen som presenterades under måndagen en smärre katastrof.
För vad som framgår när medborgarna får frågan om det är något parti som står dem närmare än andra, är att allt färre nämner just S. Minskningen är dessutom påfallande stor i viktiga, identitetsbärande grupper. Bland LO-medlemmar var det i maj 38,5 procent som uppgav att Socialdemokraterna stod dem närmast - för fyra år sedan var det 56,6.
Bland samtliga anställda män är det 24,7 procent som uppger socialdemokratisk identitet, bara fyra procentenheter mer än Sverigedemokraterna och drygt tio procentenheter mindre än för fyra år sedan. Bland offentliganställda kvinnor är det nu 29,8 procent som uppger att S står dem närmast, att jämföra med 41,2 procent i maj 2014.
Hur förklarar man denna tillbakagång på alla relevanta fronter? En förklaring är att inte heller den andra delen av arbetarrörelsen mår särskilt väl - fackligt-politisk samverkan mellan parter vars respektive ställning försvagas är som det uttrycktes i en LO-analys en dans med svåra steg. Den fackliga anslutningsgraden bland arbetare är på väg ner mot 60 procent.
En annan förklaring är att regeringssamarbetet med Miljöpartiet har gått ut över förtroendet i centrala väljargrupper, på samma sätt som för den delen samarbetet med S har undergrävt förtroendet för MP exempelvis bland unga väljare.
Men den viktigaste faktorn bakom förtroendetappet är ändå egenhändigt konstruerad, och framgår av utvecklingen för andra partier. Moderaterna har i fråga om partisympatier legat relativt stilla under hela perioden, trots allt tal om kaos och kris. Bland män i villa, till exempel, är det nästan på decimalen lika många som uppger att M står dem närmast som det var för fyra år sedan. Socialdemokraterna har i samma kategori tappat nästan en tredjedel av sitt stöd - och Sverigedemokraterna har mer än fördubblat sitt.
Invandringsfrågans betydelse i detta är självklar, men det finns sannolikt mer. I en nyligen gjord undersökning från opinionsföretaget Kantar Sifo framgick att omkring 80 procent av de andra partiernas väljare känner sig respekterade i samhället, men bara 55 procent av SD-väljarna. 23 procent av SD-väljarna uppgav att ”politiker i allmänhet” respekterar det sätt de har valt att leva på, medan 56 procent ansåg att politiker inte respekterar deras sätt att leva. SD:s affärsidé har varit att dra till sig de väljare som upplever sig betraktade som fel, pinsamma och överflödiga av de partier de tidigare har identifierat sig med - och främst bland dessa partier har varit S.
Dessa väljare övertygas nu knappast av tvära kast i migrationspolitiken eller hårdare tag i kriminalpolitiken. Sådana helomvändningar har gjorts förr - ett tag var det landsbygden som skulle värnas, innan frågan plötsligt avlöstes av kampen mot den patriarkala könsmaktsordningen. Socialdemokraterna har överskattat sin förmåga att bestämma medborgarnas dagordning, och samtidigt underskattat väljarnas behov av bekräftelse.
