Böneutrop är ingen rättighet
Sverige har förts ”närmare en aktiv religiös omvärld”, skriver statsvetaren Ulf Bjereld i utredningen om stöd till trossamfund. Det framstår närmast som en underdrift i ljuset av den debatt om huruvida böneutrop ska tillåtas som nu har uppstått. Efter att KD-ledaren Ebba Busch Thor har tagit ställning (mot böneutrop) har frågan ännu tydligare blivit nationell, även om statsminister Löfven försöker förflytta den tillbaka till kommunal nivå. Fler kommer att tvingas ge besked. Hur bör det tänkas?
Den självklara utgångspunkten är grundlagen. I regeringsformen står att var och en gentemot det allmänna är tillförsäkrad ”frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Denna religionsfrihet är så stark att den till skillnad från yttrandefriheten, mötesfriheten och demonstrationsfriheten inte får inskränkas överhuvudtaget för svenska medborgare. (För andra än svenska medborgare får däremot religionsfriheten inskränkas, även om deras religionsfrihet i övrigt är samma som svenska medborgare har.)
Men om detta är utgångspunkten är det likafullt inte slutdestinationen. Två frågor uppstår nämligen omedelbart. Vem är det som har religionsfriheten? Och vad innebär religionsutövning? När det gäller den första frågan är svaret tydligt. Det är den enskilde, inte trossamfunden, som har religionsfrihet. Staten kan till exempel inte acceptera att trossamfund i sina stadgar tar sig friheten att utesluta att enskilda medlemmar lämnar samfundet. Religionsfrihet i regeringsformens mening innebär förbud mot särbehandling och förbud mot ingrepp i den enskilda människans privata sfär, där hon är fri att tro vad hon vill.
Den andra frågan kan ställas så här: är böneutrop ett sätt för människor att enskilda eller tillsammans utöva sin religion? Det beror naturligtvis på vad man menar med utövande. Böneutrop är en uppmaning till individuell och gemensam bön, men också en bön - en trosbekännelse - i sig. Men det utförs varken av den enskilde troende eller av gemenskapen, och är heller ingen förutsättning för att de individuellt eller i grupp ska ägna sig åt själva religionsutövandet. Europakonventionen ger skydd för religiösa uttryck. Men det innebär inte att alla handlingar som är inspirerade, motiverade eller påverkade av en viss religion har exakt samma skydd. Somliga har inget alls.
Kort sagt följer det inte av religionsfriheten att böneutrop måste tillåtas. Frågan är ytterst inte juridisk utan ligger inom demokratins domäner, där den kan bedömas på olika andra grunder. En omtyckt sådan är parallellens logik: om kyrkklockor tillåts måste också böneutrop tillåtas. Kyrkklockor uttrycker dock ingen trosbekännelse, har funktioner utöver att kalla till gudstjänst och är dessutom en oändligt mycket starkare del av det svenska kulturarvet. Den som tvivlar på det sista kan dra sig till minnes hur Röda rummet börjar, berättelsen om kyrkklockan i Gösta Berlings saga eller hur det nya året rings in, en tradition som började radiosändas vid en tidpunkt då det fanns elva registrerade muslimer i hela Sverige.
Mycket talar för att frågan om böneutrop ska bedömas på en så praktisk nivå som det överhuvudtaget är möjligt. Och även där finns starka skäl emot. Böneutrop skulle sannolikt ha en segregerande effekt - kanske inte på egen hand, men definitivt i kombination med andra faktorer som gör att inrikes födda inte längre känner sig hemma i vissa områden. Frågan man då får ställa sig är om vinsten uppväger förlusten i form av ytterligare minskad social sammanhållning.
