Feature

Inte lätt att bli spontant italiensk

Feature Artikeln publicerades
Helena Elms citrusshopping blir inte riktigt lika harmonisk som hon tänkt sig.
Foto: Olof Elm
Helena Elms citrusshopping blir inte riktigt lika harmonisk som hon tänkt sig.

Jag har en bok där det i ett kapitel beskrivs hur en kvinna plockar upp en citron ur en flätad korg i ett grönsaksstånd på en matmarknad i en italiensk by. Solen strilar genom det uppspända tygtaket, hon klämmer lite på citronen och drar in doften av perfekt, solmogen citrus. Hon känner sig spontan och bestämmer sig för att kasta sina andra matplaner åt sidan och låta citronen få bli inspirationen till kvällens middag.

Banne mig! Jag vill också vara spontan! Jag reser mig så snabbt ur min IKEA-fåtölj att hunden ramlar ner med ett förskräckt läte. Jag vill också vara som den italienska kvinnan. Här ska lagas mat med citrus! Vi packar in oss i bilen hela familjen och åker ner till ICA. Men först skrapar vi rutorna och åker till återvinningen med tomma kartonger och plastförpackningar. (Den italienska kvinnan slapp nog det.) Sedan är vi framme, och går mot fruktavdelningen. Rättelse: tre av familjens fyra medlemmar gör det, den fjärde ligger på golvet och skriker för att hon inte får en egen kundvagn att dra omkring och köra in i folks hälsenor med. Det här rimmar inte med min sinnebild av harmonisk citrusshopping. Jag lyfter upp barnet, hotar med att hon inte får se på Frost till kvällen och bär bort henne till citrusfrukterna. Jag tar några djupa andetag, försöker finna lugnet och studerar blodapelsinerna ingående. Klämmer på dem, drar in doften och lägger dem i min självscanningspåse av plast. Jag slår vad om att den italienska kvinnan hade en bohemisk väska av flätad bast att lägga sin frukt i. Solen strilar inte ner genom taket, men däremot bjöd himlen på snöblandat regn när vi skyndade över parkeringen. Bakom mig diskuterar en mor och en dotter utbredningen av årets vinterkräksjuka. Samtalet avbryts av ett barn som skriker ilsket. Det är visst mitt. Vi går vidare.

”Jag tvivlar på att det gick så här dåligt för den italienska kvinnan.”

Väl hemma igen lagar jag mat med både blodapelsiner och citron. Jag känner mig inspirerad och kontinental, och blandar ivrigt ner både saft och skal från flera citrusfrukter. Maten gör inte succé. Treåringen vägrar smaka, ettåringen spottar ut den och när jag smakar på den är den så sur att tårna krullar sig. Jag tvivlar på att det gick så här dåligt för den italienska kvinnan. Jag börjar surna till på henne, fastän hon inte ens finns. Veckan efter gör jag om maträtten, med betydligt mindre citrus och ett tillskott av flytande honung. Det blir jättegott. Jag känner hur jag får revansch och hur hoppet återvänder. Kanske att jag ändå kan vara lite som den italienska kvinnan. På kvällen dricker jag rödvin från Rom och klickar hem en rymlig väska i flätad bast från nätet. Den lär väl knappast fyllas med citron, men jag kan ju alltid lägga miniatyrpumpor i den på skördefesten. Om inte annat får jag väl använda den när jag veckohandlar på ICA.