Centern har ingen linje
Socialdemokraterna må vara ursäktade om de känner sig besvikna efter att ha gått miste om Centerns stöd till en ny S-regering. Det var inte alls uppenbart att Centerpartiet skulle dra sig ur på grund av att partierna inte kunde komma överens om nya reformer. Tvärtom var det rimligt att tro att samtalen skulle sluta med att C ”tog ansvar” och tillsammans med Liberalerna släppte fram Löfven.
Man kan till exempel dra sig till minnes hur Centern gick till val. Fri hyressättning i nyproduktion var inte ett av de profilerade förslagen från Centern då; tvärtom var Centerns valrörelse påtagligt politikbefriad. På hemsidan möttes man av den enkla frågan om huruvida man ville ”framåt” eller ej. Alla som ville ”framåt” var tydligen centerpartistiskt lagda.
Detta mönster upprepades när riksdagen röstade om Ulf Kristersson som statsminister. Ingen sakpolitik räknades, inga försäkringar om att M skulle driva allianspolitik godtogs. Kristersson föll på att Sverigedemokraterna skulle kontaminera politiken med sina blotta röster.
När Centern efter mycket manövrerande i statsministerfrågan kom fram till att Löfven kunde släppas fram i utbyte mot ett antal mycket långtgående reformer, var det därför svårt att bedöma allvaret. Det verkade å ena sidan som om C avsiktligt hade valt ut allt som de vet att Socialdemokraterna inte kan gå med på: ”marknadshyror”, reformer av arbetsrätten och så vidare. Dessutom kallades reformförteckningen för en kravlista, som inte var förhandlingsbar.
Men förhandlingsbar visade den sig å andra sidan vara. Partiledaren Annie Lööf uppger att partierna har suttit i långa och intensiva ”skarpa förhandlingar”.
Och alla har under fyra år kunnat betrakta hur Socialdemokraterna behandlar sina samarbetspartier. Vänsterpartiet har på det mest nesliga sätt fått se vinstförbudet glida dem ur händerna. Miljöpartiet är stukat och genomgick i valet ett slags nära-döden-upplevelse. Att Centerpartiet och Liberalerna likafullt gav sig in i samtal med S tydde på beredskap att överge alla hjärtefrågor. Dessutom byggde alltsammans på att Vänsterpartiet skulle tolerera politiken.
Socialdemokraternas ”skambud” till de liberala partierna var mot denna bakgrund välmotiverat. För alla utanför Centern torde det ha stått klart att det mesta Socialdemokraterna skulle kunna tänka sig att gå med på var S-politik med lite C-garnityr. Och Centern verkade ha accepterat detta sakernas tillstånd. I många kommuner (däribland Kalmar) och vissa landsting (däribland Kalmar län) är det just en sådan politik som bedrivs.
Men under måndagen visade sig plötsligt att kraven var riktiga krav. Partier som nyligen såg en stor potential för blocköverskridande samarbete säger nu att överenskommelser är omöjliga. Då frågar sig väljarna: vad har de senaste veckorna gått ut på? Var det ett allvarligt menat men ack så oförberett försök att finna samförstånd?
Eller fanns en dold agenda - att tvinga ihop Socialdemokraterna och Moderaterna i ett samarbete de inte vill ha, alltmedan Centerpartiet får en tacksam outsiderroll och Liberalerna imploderar? Eller var det ett sätt att komma ur den omöjliga positionen att ha röstat nej till sin egen statsministerkandidat?
Efter Centerns märkliga sorti ur S-samtalen stärks dock misstanken: det är ingen agenda alls, det är improvisationer. De högtidliga löftena går inte förena till en linje - alltså får Sverige under flera månader hålla till godo med politiska hugskott.
