S och L har inget gemensamt

Ledare Artikeln publicerades

Spekulationerna om blocköverskridande regeringar bortser från att det krävs en minsta gemensam nämnare i politiken.

Socialdemokraternas hopp står till dessa två.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Socialdemokraternas hopp står till dessa två.

Med opinionsmätningar som stöd kan Socialdemokraterna nu hävda att väljarna vill ha en blocköverskridande regering. Att det innebär ett kraftfullt underkännande av den gångna mandatperioden tycks inte bekymra S. Mycket få väljare inom de egna leden vill se en upprepning av Löfvens rödgröna experiment.

Drömmen om att få slippa miljöpartisterna för att istället finna partners över blockgränsen är dock fåfäng. Ett av partierna som hoppet nu står till, Liberalerna, står i flera avseenden längre från S än vad Moderaterna gör. Liberalerna är tydligare förespråkare av svenskt euromedlemskap och vill verka för EU-gemensam brottsbekämpning. Moderaterna visade under åtta år i regeringsställning en försiktighet i Natofrågan som är helt främmande för Liberalerna.

Till skillnad från Moderaterna har Liberalerna dessutom ställt sig utanför blocköverskridande överenskommelser under den gångna mandatperioden.

Liberalerna ingår till exempel inte i energiöverenskommelsen från 2016. Energipolitiken var nog så svår att få ihop inom Alliansen. Beröringspunkterna mellan S och L i energifrågor är obefintliga. Genom att ta avstånd från överenskommelsen har Liberalerna gjort ett annat vägval i både form och innehåll.

Liberalerna ingick till skillnad från Moderaterna inte heller i överenskommelsen om försvaret 2015. Partiledaren Jan Björklund kallade resultatet av de blocköverskridande samtalen en besvikelse. Partiet ingick inte heller i försvarsuppgörelsen om resurstillskott 2017 eftersom den inte bedömdes tillräcklig.

Även om Björklund själv offentligt har spekulerat i blocköverskridande samarbeten kommer man inte ifrån att det saknas en grund. Politik är inte en fråga om att addera ihop mandat i tillräcklig mängd utan om att bilda allianser vars medlemmar tänker tillräckligt lika. Liberalerna har inte en enda idé gemensam med S.

Mer tänkbart förefaller ett samarbete mellan socialdemokrater och centerpartister.

Centern har i valrörelsen utfärdat få löften utan mest i allmänna ordalag talat om vikten av att gå framåt. Integrationspolitiken är delvis radikal men är nog rätt okänd även för centerpartister, som i praktisk politik är pragmatiska och försiktiga.

I en koalition med Socialdemokraterna skulle Centern kunna få gehör för miljösubventioner, stöd till jordbruket och satsningar på nära vård i hela landet. Någon skattesänkning, exempelvis för småföretagare, skulle kanske också gå att få igenom.

Genom att komma överens över blockgränsen skulle C kunna visa det som Lööf gärna kallar ledarskap i ett svårt parlamentariskt läge. Ett ganska frestande upplägg, kan tyckas.

Men det har ett pris. Centerpartiet som var avgörande för att Alliansen skulle komma till stånd skulle på detta sätt upplösa ett framgångsrikt samarbete. Annie Lööf som en gång talade om att det behövdes en Alliansen 2.0 skulle effektivt utesluta en fortsättning.

Än värre är konsekvenserna i sak. Genom att ingå i ett samarbete byggt på enskilda symboliska småvinster - låt säga subventioner för solpaneler - skulle Centern i praktiken blockera den borgerliga reformpolitik landet behöver och som bara kan drivas av Alliansen.

Det vore att svika sin egen insikt. ”Regeringen har försuttit möjlig­heten att genomföra de reformer som Sverige behöver för att bli starkare. Nästa mandatperiod måste därför bli en reformperiod för att förnya Sverige”, skrev Annie Lööf och partisekreteraren Michael Arthursson för en månad sedan. Nu är det upp till bevis.