Vänstern är inte socialdemokrater
Under helgen höll Vänsterpartiet kongress. Det 44:e i ordningen som partiet varit noga att påpeka – det finns en linje bak i tiden, en historia och ett arv. Något man nu i viss mån vill försöka återknyta till genom att närma sig ett slags Vänsterpartiets verklighetens folk. Det ska var slut med att framstå som ett elitistiskt parti – ”rödvinsvänstern” – som i modern tid skrämt bort arbetare med fokus på livsstilsförändringar.
Partiledaren Nooshi Dadgostar, som redan hunnit göra starka avtryck under sin tid på posten, gav även uttryck åt en historisk tillbakablick i sitt inledningsanförande. Hon talade stolt om hur arbetarrörelsen kämpade för rösträtten och byggde upp välfärdsstaten, och citerade med gillande Per-Albin Hansson.
Men det klingar falskt när en vänsterpartist approprierar 1900-talets socialdemokrati och gör sig själv till dess språkrör i 2000-talet. Vänsterpartiet var under större delen av 1900-talet ett kommunistiskt parti som brutit med socialdemokratin och gick länge i Moskvas ledband.
När Ebba Busch talade om kristdemokratins historia häromveckan ledde det till anklagelser om lögn. Än så länge har Dadgostars historieförfalskning lett till få reaktioner, även om justitieminister Morgan Johansson (S) med en pik påpekade att hennes parti förut stämplade Hansson som klassförrädare.
”Kanske är tiden nu inne för en ordentlig vänsterpartistisk vitbok?”
Det ska förvisso medges att Vänsterpartiet idag är något annat än förr. Liksom Sverigedemokraterna har man gjort en politisk resa. Dadgostar själv tar också avstånd från kommunismen. Att man därför numera istället söker inspiration från den demokratiska arbetarrörelsen är inte förvånande.
Men för de gamla socialdemokrater som var med när det begav sig måste det onekligen vara smärtsamt att höra företrädaren för det tidigare kommunistpartiet försöka sola sig i deras glans och göra anspråk på deras historia.
Något för övrigt Vänsterpartiet inte är ensamt om. Sverigedemokraterna, som tagit många väljare från just Socialdemokraterna, har försökt knyta an till folkhemstanken, och Jimmie Åkesson (S) har precis som Dadgostar citerat Per-Albin Hansson för att göra politiska poänger.
Sverigedemokraterna har nu anlitat en historiker för att ta fram en vitbok som ett led i partiets uppgörelse med det förflutna. Något liknande gjorde Vänsterpartiet efter kommunismens fall, vilket dock rönt kritik för att ej ha gått på djupet. Kanske är tiden nu inne för en ordentlig vänsterpartistisk vitbok?
