Antinazismens kristdemokrati
Vad ett parti lyfter fram ur sin historia sänder signaler om dess nuvarande identitet och färdriktning. Rötterna har betydelse för nuet. Därav det återkommande intresset som under åren har visats för, säg, Sverigedemokraternas mörka förflutna eller Vänsterpartiets tidigare kommunistiska inriktning. Såväl ett partis faktiska historia som hur partiet i nutid förhåller till detsamma säger något.
Att i måndagens DN ta del av Ebba Busch tankar om Kristdemokraternas begynnelse var därför intressant, speciellt med tanke på den kritik partiet mött från olika håll med anledning av de förändrade relationerna till Sverigedemokraterna.
I intervjun kopplar hon samman sitt partis grundande med antinazistiskt motstånd, och beklagar i sammanhanget att Sverigedemokraterna med dess nazistiska rötter kom in i riksdagen. Säkert en välkommen markering för väljare som känt sig osäkra inför de senaste årens vägval.
Busch har mötts av viss kritik för att revidera historien med sin kommentar om antinazistiska rötter. Grundades inte partiet i själva verket av frikyrkliga som ville bevara kristendomskunskapen i skolan?
Det senare var förvisso en bidragande faktor, men var en del i en större helhet som kretsade kring värnandet av de kristna värderingarna i samhället och en oro över moraliskt förfall. På sätt och vis inte helt olikt delar av dagens politiska debatt.
”En viktig och undanskymd del av både kristdemokratins och hela det efterkrigstida samhällets historia.”
Nu syftade väl i och för sig Busch med sin kommentar om antinazism snarare på rörelsen kristdemokrati än på det specifika svenska partiet. Och på den punkten har hon helt rätt:
I Europas ruiner efter andra världskriget uppstod kristdemokratin som en reaktion på det fasansfulla nazistiska experimentet, och ämnade återuppbygga samhället men denna gång de kristna värderingarnas grund – inte minst respekten för det okränkbara människovärdet – istället för på den modernistiska nazismen. ”Inga experiment”, som det uttrycktes av den kristdemokratiske förbundskanslern Konrad Adenauer som ledde Tyskland under efterkrigstiden.
I viljan att bygga på goda värderingar förenades således kontinentala och svenska kristdemokrater, även om det kom att ta sin tid innan svenskarna approprierade kontinentens katolskt influerade kristdemokrati – med dess personalism och subsidiaritetstänkande – och började identifiera sig med den större rörelsen.
Denna post-nazistiska strävan att förankra samhället i humana värderingar var för övrigt en bredare företeelse. I samma skede nedtecknades FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, och – för att ta ett lokalt exempel – infogades i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf att denna moderat etiketterade ledarsida bland annat ska verka för kristna värderingar.
Buschs uttalande kan helt klart nyanseras och kompletteras, men hon lyfter fram en viktig och undanskymd del av både kristdemokratins och hela det efterkrigstida samhällets historia.
