Lööfs förhandling ledde ingenvart
Det blir alltså inget reformerat strandskydd trots allt. Uppluckringen som Centerpartiet framställt som en viktig reform för landsbygden, och som det stormade så mycket runt förra året då det var ett villkor för att partiet skulle släppa fram Magdalena Andersson (S) som Sveriges första kvinnliga statsminister. Förslaget stoppas av riksdagsmajoriteten, i detta fall Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som samtliga yrkar avslag.
Om Centerpartiet således bevisligen lade mycket energi på att förhandla fram en kompromiss med Miljöpartiet, för att säkerställa att Sverige fick ytterligare en socialdemokratisk statsminister istället för en borgerlig sådan, hade man uppenbarligen inte lagt ned samma arbete på att se till att det faktiskt fanns en riksdagsmajoritet som var villig att stödja förslaget så att det faktiskt blev verklighet.
En viktig del av det utbyte Centern menade sig få i utbyte mot en socialdemokratisk regering har alltså gått om intet. Det demonstrerar vikten både av att förankra sina förslag i riksdagen och det riskabla i att på så svaga grunder stödja en icke-borgerlig regering. Att det var en fråga som denna, istället för någon av de centrala konfliktfrågorna i dagens politik, som blev ett avgörande ultimatum var besynnerligt redan från början.
Huruvida propositionen ifråga nu var en så pass storslagen reform som Annie Lööf (C) velat påskina kan visserligen diskuteras. Miljöpartiet å sin sida har istället talat om den som att man ”räddat strandskyddet”.
”Men strandskyddet har ett genuint värde för bevarandet av kulturmiljövärden som kan befinna sig i farozonen när exploateringsvänliga kommuner har svårt att säga nej.”
Sanningen att säga var det en kompromiss. I områden där efterfrågan på mark är stor skulle reglerna skärpas, medan det skulle bli enklare att bygga nära exempelvis bäckar på landsbygden.
Men att propositionen inte var någon revolutionerande reform var förvisso i sig inte något att sörja. Om Miljöpartiet varit för långtgående i kritiken av liberaliserat strandskydd har det från borgerligt håll har inte varit ovanligt med både överdrifter och förenklingar.
Kritiken mot strandskyddet kan ha en tendens att bli populistisk, som när moderater anklagar länsstyrelserna för att vara aktivistiska då de utöver tillsyn i strandskyddsfrågor. Något som för övrigt ligger i linje med partiets dumdristiga beslut att man vill lägga ned länsstyrelserna.
Men strandskyddet har ett genuint värde för bevarandet av lokala värden som kan befinna sig i farozonen när exploateringsvänliga kommuner har svårt att säga nej.
Centerns nederlag torde dock inte vara det sista ordet om ett reformerat strandskydd. Vid en borgerlig valseger lär frågan åter hamna på bordet. Den gången får man hoppas att borgerlighetens av oppositionstid tillspetsade strandskyddsretorik lämnar plats åt en mer seriös liberaliseringspolitik.
