Historielöshet inget för polisen
Ibland talas det om ”polisbingo” när partier försöker trumfa varandras förslag om hur många nya poliser som behövs. Regeringens målsättning är 10 000 nya polisanställda till 2024. Ett mål som dock kommer bli svårt att uppnå, eftersom polisutbildningarna återkommande har haft svårt att fylla alla sina platser med studenter.
Inför höstterminen 2021 var det 924 av de lite mer än 1 000 platserna som kunde fyllas. Denna termin är det så få som drygt 650. En svårighet som även märkts av på Linnéuniversitetets polisutbildning.
Och som rikspolischef Anders Thornberg påpekade under Folk och Försvars rikskonferens i år: ”Det måste bli 1 000 per termin, annars lyckas vi inte.”
Det finns således ett tryck att göra vad som göras kan för att uppnå målet. Det är förvisso inte så få som söker till utbildningen. Det rör sig om många tusen per termin. Problemet är snarare att förhållandevis få av de som söker är behöriga, och inte alla av dem klarar i sin tur av testerna.
Därav den återkommande debatten om att sänka kraven, som förra året då sänkta språkkrav diskuterades. Redan tidigare har kraven sänkts. 2014 ändrades de fysiska testerna, efter att Rekryteringsmyndigheten tagit över testansvaret, så att ett smalare spektra av den sökandes fysik testades. Och 2016 sänktes begåvningskraven, såsom problemlösningsförmåga.
Man att ställa gedigna krav på blivande poliser borde inte vara något att tumma på. Det är fullt rimligt att säkerställa att de som antas är personer av rätt virke och med välbehövlig kompetens. Därför kan man också lita på att de som utbildas vid Linnéuniversitetets polisutbildning kommer bli bra poliser.
”Förstår man historien är det också lättare att förhålla sig till nuet.”
Nyheten att antagningskraven till polisutbildningen nu ändras är därför en besvikelse. Det har beslutats att ämnet historia inte längre ska vara ett krav för att kunna antas till utbildningen. Måhända leder det till fler sökanden. Men bidrar det till en bättre poliskår?
Att som polis kunna orientera sig i historiska skeenden och fenomen kan vara av betydelse för yrkesutövningens vardag. Det kan gälla insikter i samhällsutvecklingen som lett fram till exempelvis dagens problem med gängkriminalitet, eller förståelse för klankulturernas och hedersvåldets bakgrund. Kort sagt, varför dagens situation ser ut som den gör.
Förstår man historien är det också lättare att förhålla sig till nuet. Inte bara på det abstrakta planet, utan också i mötet med andra människor. Det är i allra högsta grad relevant för en polis.
Denna undervärdering av historisk förståelse är nu inte något unikt utan kan snarare sägas utgöra en del av en allmänt utbredd svaghet som funnit spridning i det moderna svenska samhället. En historielöshet som det visats prov på återkommande gånger de senaste åren.
Vem minns inte försöken som gjordes för några år sedan att nedmontera skolans historieundervisning genom att helt sonika lyfta ut undervisning om antiken? Eller när dåvarande utbildningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) meddelade regeringens plan – som tack och lov hejdades – att sluta finansiera de svenska Medelhavsinstituten. Eller för den delen avslöjandet 2017 att arkeologer instruerades att destruera fornfynd som man ej hade möjlighet att spara.
Vid det här laget är man van vid att historia är ett lätt byte som ofta ansätts. Men att detta kulturella förfall nu även letat sig in i polisutbildningen är beklagligt.
