Ge kustbevakningen de resurser som behövs
Övervakning av den maritima gränsen. Kontroller av fartyg och båtar, besättning och passagerare och inre utlänningskontroll. Sjöräddning, skydd av fartyg mot våldsbrott, tillsyn av fartyg och tullkontroller, övervakning av sjötrafik så att sjötrafikbestämmelserna följs... Det är onekligen en diger lunta av viktiga uppdrag som vilar på kustbevakningens axlar.
Det ställs helt klart, och med rätta, höga krav på landets kustbevakning – som nu varnar för att man inte har möjlighet att leva upp till förväntningarna på grund av resursbrist, enligt myndighetens generaldirektör Therese Mattsson.
Man är i behov av både större personalstyrka samtidigt som delar av flottan behöver rustas upp eller uppdateras med modernare fartyg. Följaktligen har man också bett om ökade anslag på 204 miljoner om året under en treårsperiod, för att bland annat kunna nyanställa 150 personer.
Enligt en rapport från fackförbundet Tull-Kust som släpptes i maj, med den passande rubriken ”Ett samhällskritiskt uppdrag med omöjliga förutsättningar”, är situationen allvarlig. Rapporten, som bjuder på minst sagt oroväckande läsning, konstaterar att ”kustbevakningen knappt har kapacitet att genomföra sina nuvarande ursprungliga uppdrag och än mindre klara av att utföra de nya och utökade uppgifter som tillkommit”.
Och behovet av en kapabel kustbevakning kommer knappast minska. Snarare tvärtom, i takt med satsningarna på att flytta över transporter från lastbilar till sjöfart av klimathänsyn. När sjöfarten ökar gör så även kustbevakningens arbete.
”I en tid av miljökatastrofer och klimatkris, migrationsproblem och stöldligor, framstår kustbevakningen som mer nödvändig än på länge.”
Att kustbevakningen får fler och fler nya uppgifter, men utan att tilldelas högre anslag från regeringen – till skillnad från andra i sammanhanget också viktiga myndigheter som Tullverket, Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket och Åklagarmyndigheten – är inte så lite provocerande.
I ett webinarium som hölls i juni varnar generaldirektören också, när det gäller personalbristen, för att ”osthyvlingen” av personal har lett till en situation där risken är att båtar måste stanna i kajen om någon ur besättningen exempelvis blir sjuk. Befäl nödgas tänja på gränser och personal slits ut för att fullfölja uppdragen trots svåra villkor. Ett ohållbart tillstånd som måste åtgärdas.
Kustbevakningen har en lång och stolt tradition när det gäller uppdraget att värna Sverige – från det mer traditionella kopplat till gränsskydd och brottsbekämpning till dagens uppdrag att även finnas till hands vid miljökatastrofer.
I begynnelsen, 1638, bestod styrkan av två strandridare som var stationerade i just Kalmar. Arbetet vid dagens drygt tjugo stationer runtom i landet har minst sagt utvecklats och är inte längre baserat på hästryttare. Men arvet värnas och uppdraget tas på allvar. Det vilar nu på makthavarna att å sin sida ge kustbevakningen möjlighet att till fullo göra det som man också har ålagt den.
I en tid av miljökatastrofer och klimatkris, migrationsproblem och stöldligor, framstår kustbevakningen som mer nödvändig än på länge. Med en sådan viktig roll förtjänar myndigheten också de resurser som krävs för att fullgöra uppdragen ordentligt.
