GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Det var inte bara staten som svek

Kommunernas ansvar för integrationen vore värt en egen granskning.
Ledare • Publicerad 28 augusti 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Nationaldag i Filipstad.
Nationaldag i Filipstad.Foto: Skärmavbild

Det är en exotisk bild av ett borttynande småorts-Sverige som tonar fram i Uppdrag Gransknings dokumentär ”Larmet från Filipstad”. På många orter inte minst i Kalmar län är det snarare en etablerad vardag än något nytt som skildras. Den inrikes födda befolkningen minskar, den utrikes födda ökar, affärerna slår igen. Arbetslösheten är låg bland inrikes födda men skyhög bland utrikes födda, och inget ser ut att ändra på den saken. Det finns lediga jobb, men få som har kompetens nog att kunna söka dem.

Intressant är dock vinkeln: staten har svikit. Först genom upphandlingen av flyktingboenden som primärt hamnade i små kommuner, sedan genom att lämna kommunerna i sticket ekonomiskt. Till och med nedläggningen av Delegationen mot segregation, en myndighet vars arbete aldrig hann komma igång, tillmäts stor betydelse och beskrivs som ett ”gigantiskt bakslag”.

Denna analys haltar. Kommunerna är knappast utan ansvar i den historiska utmaning som integrationen av nyanlända har kommit att bli.

Länge lät man den professionella optimismen styra. Som ersättningssystemen var konstruerade kunde kommuner rentav gå med vinst på ett stort mottagande av asylsökande och nyanlända, varför få ifrågasatte rimligheten eller långsiktigheten. I en uppmärksammad studie om Sandvikens kommun visades att de intäkter som en nyanländ familj genererade var mycket större än kostnaderna, en slutsats som var uppenbart felaktig men godtogs ända upp på ministernivå.

Mottagandet sammanföll också på ett olyckligt sätt med de mål om befolkningstillväxt som många kommuner och regioner stirrade sig blinda på. Fixeringen vid tillväxttakt och vissa siffror överskuggade det rätt uppenbara förhållandet att det spelar roll hur befolkningen växer.

Detta gäller för övrigt inte bara när människor kommer i vuxen ålder, utan också nyfödda. I Kalmar län har antalet barn i åldern 0-4 år som är inrikes födda och har två utrikes födda föräldrar ökat med nästan 400 procent sedan 2002. I Nybro kommun, till exempel, gick det år 2002 ett barn med utländsk bakgrund på 13 med inhemsk bakgrund. Idag är det ett per 2,5.

Det innebär fler kulturkrockar, mer språksvårigheter och större behov av hjälp i skolan. Ändå framställs den pågående expansionen av skolan som om det är en babyboom som uppstod av ren tillfällighet och det enda problemet är att hitta lokaler snabbt nog.

När kommunerna, till och med S-styrda, sent omsider erkänner att befolkningstillväxten genom invandring har en ekonomisk baksida är den stora idén att staten ska träda in och finansiera verksamheten. Men staten är givetvis även den skattefinansierad, om än med andra skattebaser.

Att dessutom begära statligt understöd innan alla egna möjligheter att få nyanlända i arbete är uttömda är orimligt. Det finns en tendens, bland annat i Kalmar kommun, att integration görs till en fråga om allt annat än arbete: om ”mötesplatser”, om fritidsanläggningar och om festivaler och allmänt trevliga aktiviteter. Uppförsbacken till integrationen är lång nog utan att man ger sig in på allehanda stickspår.

Man kan definitivt mena att staten har svikit kommunerna. Framför allt bär staten ansvaret för en migrationspolitik som till sin struktur var oförmögen att reglera volymer, trots att antalet är helt avgörande för integrationens förutsättningar. I en kommun som Filipstad hade det antagligen inte hjälpt även om Sverige hade haft världens bästa integrationspolitik.

Men hur kommunerna vilseledde sig själva, och i viss mån ännu gör det, är en ännu mer intressant historia.

Daniel BrawSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.