Befolkningsökning är ingen tävling
Av alla mått på hur bra det går för en kommun, är det ett som är mer meningslöst än andra: hur snabbt befolkningen ökar. Ändå är detta ett av de vanligast förekommande. Snabb befolkningsökning signalerar dynamik, attraktivitet och tillväxt. Den kräver också snabbt bostadsbyggande – som sedan blir ännu ett mått på kommunal framgång.
Men några sådana enkla samband finns inte. Örebro kommun, till exempel, har vuxit snabbt - nästan 20 000 fler invånare på tio år. Bara under 2018 växte kommunen med 3 000 invånare. Örebro är också den kommun i Sverige där det byggs flest bostäder per capita. Det borde vara en succé.
Det är dock långt ifrån en ekonomisk framgångssaga. Den S-ledda kommunen tvingas nu till hårda besparingar på kommunala kärnverksamheter som skola och äldreomsorg. Skattekraften ligger sex procentenheter under riksmedelvärdet, lägre än både Kalmar och Oskarshamn. Kommunens ekonomiska resultat väntas försämras under kommande år och 2021 landa på 59 miljoner kronor, en blygsam summa i en budget på nästan 9,2 miljarder. Av de 59 miljonerna kommer dessutom 50 från de kommunala bolagen. Kommunens egen verksamhet gör ett överskott på en promille av intäkterna.
Funkar inte befolkningsmagin i en stor, universitetsutrustad, centralt belägen kommun som Örebro kan man dra slutsatsen att den inte funkar någonstans. Och med tanke på att det är känt hur Sveriges befolkning ökar – till 80 procent genom invandring förra året, enligt SCB – borde inte misslyckandet vara så svårt att förklara.
Resonemangen om folkökning förs som om det finns en oändlig mängd högutbildade svenskar i yrkesverksam ålder. Men så växer inte befolkningen. Som Fredrik Reinfeldt skriver i sin underlagsrapport om höjd pensionsålder: ”Jag brukar tänka på detta när jag besöker landets kommuner, som nästan alla har det gemensamt att de stolt planerar för och beskriver sin vilja att se en växande befolkning. Vad hade hänt med alla dessa planer, allt bostadsbyggande, all tillväxt av städer och en växande ekonomi som vi ofta tagit för given om vår befolkning slutat öka redan 1970?”
Vad som nu visar sig i kommuner som Örebro är att det motsatta scenariot, snabb befolkningsökning, skapar sina helt egna problem. I Örebro räknar man med att ”fortsatt hög invandring” ska bidra mest till befolkningstillväxten, samtidigt som arbetslösheten bland utrikes födda i Örebro kommun redan idag ligger på 24 procent, högre än i riket. Då är det ändå högkonjunktur.
Att befolkningsökning har sina baksidor erkänns ibland, men underförstått. Det talas då om att vissa kommuner borde ”ta ansvar” och planera för fler bostäder. Sverigeförhandlingen, som ska leda fram till förbindelser med höghastighetståg mellan de tre största städerna, bygger också på att vissa kommuner ska övertalas att välkomna mer inflyttning genom att i gengäld få infrastruktur.
Men i den övergripande samhällsdebatten är det ett svaghetstecken att befolkningsökning ses som något automatiskt positivt och välståndsskapande. Och närmast beklämmande blir det när företrädare för olika kommuner resonerar som om folkmängd vore något slags tävling. Det är inte svårt att tänka sig ett scenario där just tillväxtkommunernas invånare kommer att få betala mer och ändå få sämre service. Medborgarna har därför rätt till mer intelligenta analyser av vad befolkningsökning kostar än de får idag.
