Arbete ska löna sig

Förra sommaren var det ordföranden för Kommunal i Kalmar, Lilian Akthagen, som efterfrågade ett ställningstagande från kommunen för arbetstidsförkortning. I slutet av förra året uppmanade oberoende socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida Socialdemokraterna ska börja drivas sextimmarsdagen. Annika Strandhäll, ordförande för partiets kvinnoförbund, har också öppnat för antingen förkortat arbetsvecka eller arbetsdag.

Trots att Socialdemokraterna tagit avstånd från dylika idéer förut är det ändå uppenbart att opinionen växer för en omsvängning i socialdemokratiska kretsar. Expressen har framfört uppgifter som rentav gör gällande att Andersson själv och partiets ledning nu ”överväger att ompröva” den gamla linjen – det vill säga att överge det tydliga avståndstagandet för att i stället sälla sig till det vänsterpopulistiska krav som Vänsterpartiet länge drivit.

Ur ett internt strategiskt perspektiv finns det måhända en poäng i det. Efter att partiet på punkt efter punkt har fått göra radikala omsvängningar där man trots tidigare hårdnackat motstånd nu har accepterat politiska lösningar som annars främst drivits av politikens högersida (som åtstramad migrationspolitik, Natomedlemskap och hårdare tag mot brottsligheten) så finns ett behov av att lugna nerverna hos partiets vänsterfalang. Att ta ställning för arbetstidsförkortning vore att ge dem ett köttben – låt vara ett mycket stort köttben.

Och visst finns det lockande aspekter med drömmen om arbetstidsförkortning. Två timmar extra varje vardag för att få livspusslet att gå ihop. Eller en extra ledig dag – långhelg varje vecka. Inte undra på att tanken är populär om man frågar mannen på gatan. Att anställda fått ökat välmående vid studier av provförsök är inte förvånande.

Men om något låter för bra för att vara sant är det ofta också just det. Det är svårt att komma runt problemet med arbetstidsförkortning: smakar det så kostar det. Arbetstidsförkortning handlar inte bara om att arbeta mindre – det vill säga, det är inte samma sak som att deltidsarbeta – utan om att arbeta mindre men med samma månadslön som tidigare. Det säger sig självt att det blir en stor kostnadsökning för arbetsgivaren, oavsett om det gäller det privata eller det offentliga.

Inte bara vore det ett kostsam reform. Det skulle också vara svårt att lyckas med den nyrekrytering som i princip alla arbetsplatser skulle behöva påbörja. Det är redan i dag svårt att fylla alla tjänster i skolorna, vården, äldreomsorgen, polisväsendet, och så vidare och så vidare. En arbetstidsförkortning skulle göra gapet som behöver fyllas ännu större. Det är också svårt att få ihop arbetstidsförkortningen med behovet av en arbetsstyrka som arbetar längre upp i åldrarna.

Många som vill genomföra reformen i Sverige lyfter fram Island och Storbritannien som förebilder. I Storbritannien har ett försök gjorts bland företag för att testa fyradagarsvecka. Men även om de flesta av de inblandade företagen har valt att fortsätta experimentet så är det hittills bara lite mindre än en tredjedel som valt att försöka göra förändringen permanent.

På Island har en arbetstidsförkortning genomförts – men det rör sig som drygt sju timmars arbete om dagen, inte sex, och det gäller bara det offentliga; det är med andra ord skattefinansierat. För vissa har arbetsdagen bara minskat med 13 minuter per dag. Inte direkt livsomvälvande.

Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är ingen naturlag. Men om det ska förändras i framtiden bör det vara upp till arbetsmarknadens parter som också har att ta hänsyn till de svårigheterna en reform skulle innebära.