1. Wiktoria: All my life( Where have you been)

Låtskrivare: Herman Gardarfve, Patrik Jean, Wiktoria Johansson och Melanie Wehbe.

Så tycker Christian:

Ingen förväntad och rivig countrypopdäng så långt örat når. I stället får vi en ljummen, generisk poplåt där Wiktoria sjunger "I’ve been waiting on you" jättesnabbt. Man nickar och gungar med, men glömmer snabbt. Inte chanslös, men har nog större chans att bli en radiovårhit än att göra några större avtryck i den här tävlingen.

Så tycker Ida:

Långt ifrån de smäktande balladerna man förknippar Wiktoria med, och jag är inte helt säker på att jag tycker att det här passar henne lika bra. Men det är ingen dålig låt. Förra veckan hade den varit en klar finalistkandidat, men den här veckan är det tuffare. Kanske snubblar på mållinjen och hamnar femma.

2. Eden: Comfortable

Låtskrivare: Benjamin Rosenbohm, Eden Alm, Emil Adler Lei och Julie Aagaard.

Så tycker Christian:

Skör, gitarrplockad ballad med en rätt skön melodi i den stötiga refrängen. Risken är emellertid överhängande att den, som den här typen av engelskspråkiga bagateller ofta gör, försvinner bort och blir anonym i ett ganska starkt startfält. Hade låten varit på svenska hade den nog haft större chans.

Så tycker Ida:

Eden har en behaglig röst som passar väldigt bra i det här moderna, avskalade singersongwriter-formatet. Det är sorgligt och vackert, men låten hade behövt någon form av lyft à la Cornelia Jakobs förra året. Det blir lite för monotont och lätt att glömma bort. Tyvärr.

3. Uje Brandelius: Grytan

Låtskrivare: Uje Brandelius.

Så tycker Christian:

Sisådärja! Doktor Kosmos-Uje kliver in och ställer ner ett diskbänksrealistiskt skåp. Förträfflig text om en…gryta. Uje sjunger om älgar, kantareller, en calzone och The Cures ”Friday I’m in love”.

Låtstrukturen – med en sistamening i varje vers som knyter samman – minner om Björn Afzelius ljuvliga ”DSB Blues”, om någon händelsevis minns den. Musikaliskt är det 70-tal och strålande stråkar och läckra körer.

Veckans bästa låt. Totalt chanslös.

Så tycker Ida:

När jag läste låttexten i förväg tänkte jag ”vad sjutton är det här, är Edward Blom tillbaka i mellon?”. ”Vi har bjudit våra vänner hem till oss ikväll, jag har gjort en gryta med älg och kantarell, du kramar mig och säger: Gu va gott det här ska bli.”

Döm då om min förvåning när jag lyssnar första gången och kommer på mig själv med att tycka att det inte är helt tokigt ändå. Uje får den konstiga texten att funka. Däremot förstörs allt igen när jag ser scenshowen (eller vad man ska kalla det, Uje sitter stilla, kameran snurrar, dansarna spelar teater). Den sänker hela låten helt.

4. Panetoz: On my way

Låtskrivare: Njol Badjie, Pa Modou Badjie, Nebeyu Baheru, Jimmy Jansson, Robert Norberg, Daniel Nzinga och Anders Wigelius.

Så tycker Christian:

Trots titeln sjungs det på svenska. Låter som Panetoz brukar låta i det här sammanhanget. Party, party, lite gladlynt rap och en "Hon har ett sätt som får mig att vilja dansa"-refräng som parkerar i hjärnan. Texten är mischmasch av slangframförda, snuskiga referenser.

Brottarhitvarning utfärdad.

Så tycker Ida:

Fast nä, det låter ju inte alls som Panetoz brukar låta?! Gruppen brukar bjuda på lyckopiller som är omöjliga att sitta stilla till – men det här känns som mil ifrån ”Dansa pausa” eller ”Efter solsken”. Jag är mest full av frågetecken. Varför har låten en engelsk titel när de sjunger på svenska? Varför känns den som ett enda mischmasch? Varför vill jag inte dansa?

Sorry, jag är besviken.

5. Tennessee Tears: Now I know

Låtskrivare: Tilda Feuk, Jonas Hermansson, Thomas Stengaard och Anderz Wrethov.

Så tycker Christian:

Jag uppskattar Tennessee Tears glidning från renodlad country till modern Smith & Thell-radiopopcountry. De behärskar hantverket och företrädesvis när Tilda Feuk sjunger lyfter det. Refrängen sitter kanske inte vid första lyssningen, men den växer. En spådom skulle kunna vara att Tennessee Tears rider till final via semifinalen.

Så tycker Ida:

Kunde inte Smith & Thell fått vara med i stället, är det enda jag kan tänka. Tennessee Tears är en blekare variant, eller om det nu är för att de gett sig på mer radiopopcountry, som Christian skrivit. Jag är verkligen inte såld.

6. Maria Sur: Never give up

Låtskrivare: Laurell Barker och Anderz Wrethov.

Så tycker Christian:

Historien om Maria Sur är stark. Hon har flytt Ukraina och bor hos sin moster i Sverige, medan hennes pappa tvingades stanna kvar och kriga. ”Never give up” är självbiografisk balladkamplåt som berättar just den storyn. Spelbolagen håller den till och med som en av favoriterna till slutsegern.

Låten, då. Ja, det är en sådan där urpampig, stor och svulstig ballad som egentligen bara finns i Eurovision, ni vet. Fin, men den bygger helt på att Maria lyckas framföra den känslostormande och starkt. Annars blir den ett vitt lakan som hänger på tork.

Så tycker Ida:

Maria Sur har allt på sin sida. Stark historia, pampig låt, bra röst. Det är svårt att inte beröras av hennes historia och lyckas hon framföra det lika starkt live är hon svårslagen. Till och med en potentiell vinnarkandidat totalt sett.

Den är INTE ett vitt lakan, Christian.

7. Theoz: Mer av dig

Låtskrivare: Axel Schylström, Jakob Redtzer, Peter Boström och Thomas G:son.

Så tycker Christian:

Gissningslek: Hur låter Theoz låt?

Just det, EXAKT som ni trodde att det skulle låta. På pricken. Han gör exakt samma typ av hurtfrisk tonårspop som han gjorde i fjol. Effektiv visselslinga, ett oförargligt fjäderlätt sound och en enerverande effektiv tuggummirefräng signerad Thomas G:son. Jag minns ju hur det var i fjol, då jag gick och nynnade på den där förbannade Theoz-refrängen fram till midsommar.

Så tycker Ida:

Du har FEL, Christian! Jag jublar över det här, Theoz lyckas med det som Panetoz misslyckas med. Jag vill inte sitta still och jag sitter med ett leende upp till öronen. Förra året överraskade han mig med sitt proffsiga framträdande, snygga dans och stabila sång – och ikväll kommer det bli minst lika bra. Tänk bara, dansant och glatt på hemmaplan. Final, yes.