Sport

Jag är rädd att sorgliga år väntar lokalbollen

Sport Artikeln publicerades
Krönikören Pontus Persson är orolig över lokalbollens framtid. HOT Kvalspel. Lokalt och internationellt. Själv håller jag alla tummar för att min moderklubb Högsby IK fixar division 3-kontraktet. Kämpa! NOT Saknaden efter Kim och Anders. Det svenska innermittfältet skriker efter två sådana kvalitetsspelare i sin bästa ålder.
Foto:

Vad försvinner sist - affären, skolan eller fotbollslaget?

Jag vet inte, men jag är ganska säker på att lokalfotbollens mångfald är kraftigt hotad.

Folkparker där musiken tystnat, affärer som bommat igen, skolor som hotas av nedläggning och vackra kyrkor som tornar upp sig mot skyn men numera mest påminner om prakten som en gång var.

Ni kan storyn om många byar runtom på den svenska landsbygden och det är banne mig ingen rolig sådan. Men en sak har de flesta i alla fall kvar, nämligen fotbollsföreningen. Frågan är bara hur länge till?

Att bortskämda 90-talister inte har förstått vad ”ideell förening” betyder och mest ställer krav snarare än ställer upp gör såklart inte någonting enklare för förtvivlade eldsjälar. Men när det blir WO-matcher och urdragna reservlag så är det bara en del i en större utveckling där ovan nämnda affärer, skolor och så vidare ingår.

Den sedan länge pågående förflyttningen av framför allt unga människor till städerna utarmar oundvikligen landsbygden. Frågar du en forskare är det säkert till stor del nödvändigt, men det är uselt för lokalbollen.

Låt mig ta ett exempel (befolkningssiffrorna är hämtade från Wikipedia): I Högsby kommun bor det runt 6 000 människor och det finns 5,5 herrseniorlag i A-lagsserier (BB2001 räknar jag som 0,5 eftersom Bockara tillhör Oskarshamn). Alltså cirka ett lag per 1090 invånare.

I Oskarshamns tätort bor det ungefär 18 000 människor. Med samma lagfrekvens som Högsby kommun skulle bara tätorten i så fall ha cirka 16 olika A-lag i spel, naturligtvis helt orimligt. Det finns i stället tre (IFKO, OAIK, Rödsle).

Nu är såklart fler sporter med och konkurrerar inne i stan och fotbollsklubbarna utanför tätorten lever också till stor del på spelare som pendlar ut, men jag tycker ändå att det här säger något. Städerna kommer inte kompensera med fler lag när småorternas lag blir färre, i all fall inte i samma utsträckning.

Flera klubbar på mindre orter har faktiskt invandringen att tacka för att de ens överlevt fram till i dag (tänk på det i nästa val…) och detsamma gäller ibland även deras affärer och skolor. Nu börjar det dock bli tufft på riktigt för fotbollen, men än så länge är det mest på reservlagssidan det verkligen märkts.

För bara 10-15 år sedan var det som jag kan minnas i stort sett bara en del division 6-gäng som skippade B-lag och för övriga var det MAX fem spelare från senaste A-lagsmatchen som fick vara med i B-laget. I takt med att spelartillgången hos klubbarna krympt har reservlagen försvunnit, till och med topplag i fyran kan vara utan B-lag. Samtidigt dubblar flera klubbar med långt fler än fem spelare i många B-lagsmatcher. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att utan reservlag är nästa lag som ryker A-laget.

Visst kan föreningarna göra en hel del saker för att fördröja det scenariot, men att vi ska klara av de närmaste 15 åren utan att mångfalden i den lokala fotbollen väsentligt försämras kan jag inte se. Därmed försvinner en samlingspunkt i byn, fina idrottsanläggningar riskerar att stå tomma och det som kanske varit den gemensamma representanten utåt för samhället blir ett minne blott.

Jag kanske överskattar lokalbollen, men jag tror det skänker både stolthet och identitet till byn när ens lag kan välkomna motståndare från Oskarshamn och Kalmar till en nyklippt gräsmatta – och sedan skicka hem dem på bussen med en förlust i bagaget.

Sådant här spelar väl, ungefär som vår del av landet i övrigt, inte någon som helst roll för varken politiker, företagare eller fotbollsspelare i Stockholm. Men för oss med ett hjärta som klappar för lokalbollen i Kalmar län är jag rädd att det är sorgliga år som väntar.