Blood Music

Nyheter • Publicerad 10 december 2007

Karl-Jonas Wingquist andra soloplatta är här och vi får mer av desperat och ibland svårt deprimerad pop. Blood Music är just vad det är, isande desperation, frustrerad lättnad över att leva och stark vilja att göra något bra av det hela. Blodet pumpar genom låtar som avslutande Never going back, som handlar om Wingquists långa sjukhusvistelse sett i backspegeln, eller som i Red light, green light, out of sight. Den sistnämnda är ett något av arketypen för Karl-Jonas Wingquists låtar - det hade kunnat vara First Floor Power, men det är Blood Music. Den är dessutom skivans absolut starkaste spår.

Det svänger i sakta bossatempo och hans bräckliga röst håller sig precis på gränsen, hela tiden.

Annons

På Don Quite har ljudbilden fått mogna en smula, det spretar inte lika mycket och det känns som att Blood Music har hittat en form att växa i.

Telegram for Rose-Marie för tankarna till Jonathan Richman, men Wingquist flirtar varsamt och fint. Titelspåret är en härlig instrumental berättelse med ett surrealistiskt skimmer över sig. Ren avslappning, ren dröm.

Pelle Johansson

Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons