”Jag är nitton år. Jag vill inte arbeta”

Om vi har andra mål i livet än lönearbete blir vi snabbt tillrättavisade och tillsagda att gå och klippa oss. Mogna, helt enkelt. Egentligen är det bara en finare formulering av att ge upp sina drömmar.

För det som är viktigt här i livet är att tjäna pengar och göra karriär för att sedan kunna identifiera sig med just detsamma. Det vet ju varenda liten småunge!

Jag är 19 år. Jag vill inte arbeta. Att säga någonting annat vore enbart självbedrägeri, men det är väldigt få personer som förstår hur jag resonerar. Att arbeta är ingen rättighet, trots att många vill få det att verka så: Vänstern vill belöna folk med arbete och högern vill bestraffa folk med detsamma. Vad av det som är värst kan jag inte besvara.

Det är naturligtvis bra att det finns möjlighet för oss att jobba och bidra, det säger jag inte emot. Däremot skulle jag gärna få andra alternativ påvisade några fler val än att utbilda sig eller att jobba.

Många hävdar att folk blir lata av att inte arbeta men ett projekt i Namibia som gick ut på att införa medborgarlön i en del av landet visar på motsatsen: invånarna blev mer produktiva, de hade möjlighet att utveckla och optimera både företag, bostäder och verksamheter.

I dagsläget är det svårt att klara sig utan inkomst, då samhället styrs av ekonomiska intressen och då individen, till följd av detta, kommer i andra hand.

Jag vet inte hur det är med andra; men åtminstone jag vill kunna se det som en rättighet att ha tillgång till bostad och mat, utan att för dess skull behöva förtjäna det. Jag vill inget hellre än att leva i ett välfärdssamhälle, men under rådande premisser ses varken individen eller kollektivet som någonting annat än arbetskraft och parasiter.

Ingen skall behöva arbeta för sitt uppehälle eller känna att sin existens behöver berättigas genom detsamma. Det förstår väl varenda liten småunge, eller hur?

Sofia Lentini