Kent fortsätter att utvecklas

Ibland tar de det så långt att det nästan blir parodiskt. Men samtidigt finns det få band som har lika hård kärna som Kent. Och den där hårda kärnan gör att det finns ett tilltalande motstånd i Kents musik. För motståndet gör det till en utmaning.

Visserligen kan Kent ibland fastna i sin egen form. Och använder grepp som de redan använt. Fast det är ju inte så konstigt, Tigerdrottningen är bandets elfte album, efter så många plattor måste vissa saker upprepas. Samtidigt prövar Kent nya infallsvinklar och om Jocke Berg var en textförfattare som i början av karriären ansträngde sig för att vara vag och exklusiv i sina formuleringar vågar han i dag använda sig av klyschor.

Och drar sig inte heller för att travestera Predikaren i Allt har sin tid.

Varje gång jag tror att Kent stelnat i sin form överraskar de mig. Sänker tempot, skalar av. Eller fördjupar intensiteten, plockar in en körstämma som bryter stämningen, lockar fram det emotionella i musiken. De tar sig alltid ur det betongliknande.

På senare år har bandet glidit åt ett politiskt håll, i Simmaren sjunger Jocke Berg ”de rear ut mitt hemland, konkurrensen ska vara fri” och det finns en ton av besvikelse över det egoistiska samhället. Samtidigt riktar han blicken inåt, mot sig själv och önskar i Godhet att han skulle kunna ”fylla sitt hjärta med godhet”.

Kent är Sveriges bästa band de senaste 20 åren. Tigerdrottningen visar att bandet fortsätter framåt.