"Det förflutna finns ständigt närvarande"
Han berättar om sin allra första debut, i Nybro Tidning där hans ungdomsdikter publicerades under signatur, eftersom han "av någon form av blygsamhet" inte ville uppge sitt namn.
Han berättar om sin uppväxt på landet, de första åtta åren utanför Flygsfors, där hans far var lärare i Norrbygdens skola och familjen bodde i lärarbostaden. Arne Johnsson har mycket ljusa minnen av sin barndom.
- Det var en nästan paradisisk tillvaro där vi barn kunde leka både i skogen och bland djuren på bondgårdarna.
De starka rötterna i den småländska naturen lyser igenom i hans speciella form av naturlyrik.
- Jag skriver gärna om den traditionella naturen med skogar och ängar, men också mycket om stadens natur, en natur som människan själv skapat. Jag älskar jättestora städer, med mycket folk, dofter, och rörelser, där man kan försvinna i mängden. Här är människorna djur som drar sig fram på olika sätt.
Men Arne Johnsson rör sig i sin diktning lika mycket i inre landskap som i yttre, och tycks passera obehindrat mellan olika tider och rum. Den egentliga debuten, som kom relativt sent, 1985, med diktsamlingen Förvandlingar, handlar om att gå omkring i minnets och barndomens landskap.
- Det är i 30-årsåldern man upptäcker barndomen, att den har funnits, och går igenom den på nytt.
Längtan kopplat till minnet är ett starkt tema i hans dikter. Och att försöka utvinna erfarenheter ur barndomen.
- Jag är ingen barndomsromantiker. När jag skrev Förvandlingar var det en slags besvärjelse: Jag var ett barn. Men nu erkänner jag att barndomen är något som är klart, men som finns där som en bas. Livet är fullt av sånt som man kan utvinna, då och nu.
Minnet och tiden fascinerar.
- Att det förflutna ständigt finns närvarande i nuet. Som i tankarna och i drömmen. Det är väldigt spännande.
"Drabba som en förälskelse" När Arne Johnsson var åtta år flyttade familjen till Madesjö. Mamma arbetade på biblioteket i Madesjö, det fanns alltid böcker hemma och en välvilja gentemot läsning.
- Jag och mina kompisar kunde ligga hela eftermiddagen tillsammans med var sin bok.
Någon gång i 19-årsåldern började han skriva "med någon sorts ambition".
- Är man lyckosam, så kan skrivandet drabba som en förälskelse. Min förälskelse var länge relativt obesvarad, säger han.
Å andra sidan håller den fortfarande i sig.
Den senaste diktsamlingen Där med längtan spilld ut i larmet handlar mycket om sorg och saknad. Saknad är ett återkommande tema i hans diktning.
- När man har levt så länge som jag, saknar man personer som av olika anledningar försvunnit ur ens liv. Plötsligt tycker man sig se en saknad människa i en folksamling. Men när man går närmare, är det en helt annan person.
Det finns ett flöde som påminner om musik i hans poesi.
- Ja, flödet var lite tanken med den senaste diktsamlingarna. Att komponera en diktsamling med omtagningar, tydliga saker och otydliga, igenkännbara och mindre igenkännbara, det tycker jag är väldigt kul.
Han tycker också att man ska kunna läsa hans böcker som man lyssnar på musik, återvända till dem då och då.
Kärleken är ett annat tydligt tema i hans författarskap.
- Inte så att jag försöker framställa mig som någon Casanova men kärleken följer med som ett tema, att man drabbas av den och förlusten av den.
Skrivprocessen pågår jämt,
i huvudet, har han sagt. Kanske är en ny diktsamling på väg?
- Ja, jag tror det. Men nu skriver jag inte bara med huvudet utan även fysiskt.
Inför en skrivperiod "börjar hjulen ticka runt i huvudet."
- Det är väldigt roligt, ungefär som när ska möta en god vän och längtar till mötet.
Men samtidigt finns där alltid en rädsla, att orden ska ta slut.
- Ett spöke, varje gång man sätter sig ner. Niklas Rådström sa en gång apropå att köra fast: Det gäller att sitta kvar! Det tycker jag var väldigt bra sagt.
Tvingas till långsamhet Arne Johnsson använder en gammal skrivmaskin när han skriver poesi - för att tvingas till långsamhet.
- Jag vill se orden på papper och om det blir fel ta ut papperet och sätta i ett nytt.
Som poet är han högst etablerad. Men ingen kändis i sin egen gamla hemstad precis?
- Nej, men det har jag aldrig strävat efter. Om folk tycker om mina böcker är jag glad.
Trots att han bott i Bergsslagen halva livet tycker han fortfarande att han har två hem, Lindesberg och Nybro. Han tycker om att komma till Nybro, där han har föräldrar, släkt och vänner kvar.
