Vuxna elever kan motivera sig själva
Undervisningen i Svenska för invandrare har byggts ut mycket snabbt: mellan 2007 och 2016 fördubblades antalet elever. Självklart blir det då svårt att hitta behöriga lärare. Självklart sjunker också kvaliteten, vilket gärna hade kunnat få mer uppmärksamhet. Det handlar trots allt om en verksamhet som 2016 kostade över tre miljarder kronor. Ur detta perspektiv är det utmärkt att Skolinspektionen har genomfört en kvalitetsgranskning.
Innehållet är dock beklämmande i sin ensidighet. De granskade verksamheterna behöver enligt Skolinspektionen bli bättre på att individanpassa arbetssätt, ge eleverna möjlighet till inflytande på innehåll och arbetsformer, ta tillvara elevernas egna upplevelser och erfarenheter samt ge eleverna mer utmaningar. Om undervisningen inte upplevs som relevant kan det få konsekvensen att ”elever tappar motivationen och att studiegången förlängs eller att elever väljer att hoppa av sin utbildning”.
Ingenstans i granskningen står att det måste finnas en rimlig relation mellan förutsättningar och mål eller mellan rättigheter och skyldigheter. Det noteras att elevgrupperna är heterogena men ändå möter ”samma typ av undervisning” och att det ”inte finns något utvecklat tankesätt kring hur undervisningen kan individanpassas” - men hur en lärare ska kunna anpassa sig efter varje enskild elev i en stor grupp av personer med olika bakgrund och förmåga är svårt att se. Man kan lika gärna utveckla ett tankesätt kring cirkelns kvadratur.
Och ingenstans i granskningen står heller det fullständigt självklara att Svenska för invandrare är en verksamhet som riktar sig till vuxna människor som på eget initiativ har sökt sig till Sverige för att skapa en framtid här. I att skapa en framtid ingår som regel att skaffa ett jobb - och därmed att lära sig svenska. Om inte den personliga motivationen räcker, finns också den moraliska: det är en plikt att efter bästa förmåga ta till sig utbildningen, lära sig språket och genom arbete bidra till det nya hemlandet.
Ingenting tyder heller på att utbildningen är för enkel eller att det saknas utmaningar. Av de elever som var nybörjare år 2014 var det 32 procent som år 2016 hade slutfört kurs D, den nivå som ligger närmast arbetsmarknaden. Av eleverna som gick in på högsta nivån redan från början - alltså de akademiker som har ansetts lättast att integrera på arbetsmarknaden - var det inte mer än 67 procent som två år senare hade slutfört kursen. Av eleverna som hade gjort entré på den enklaste kursen 2014 var det bara fem procent som två år senare hade slutfört den mest avancerade. Nog finns det utmaningar för den som vill anta dem.
Det må vara att Skolinspektionen inte har något mandat att granska sådant som elevernas närvaro, arbetsinsats och ansvarstagande. Men för SFI-utbildningen är dessa faktorer grundläggande. Så snabbt som SFI har vuxit går det inte att grunda framgången på behöriga lärare eller på individanpassning. Den enda möjliga vägen framåt är att eleverna själva visar något av det engagemang och det ansvarstagande som de har visat sig förmögna till genom att söka sig till Sverige.
