Verkligt ojämställt
Men ser man i stället till vad som påverkar många, var skillnaderna är stora och var dessutom ingen kan vara nöjd med dagens situation blir svaret ett annat. Styrelseposter är trots allt en irrelevant fråga i de flestas liv, och den stora majoriteten av föräldrar är nöjda med hur föräldraledigheten fördelas i dag.
Den som letar verkliga samhällsproblem gör klokare i att studera Försäkringskassans socialförsäkringsrapport 2014:4, Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser: En studie av Sveriges befolkning 16-64 år. Studien påminner dels om att risken för att påbörja sjukfall med psykisk diagnos är avsevärt högre för kvinnor än för män, dels om att risken för att påbörja sjukfall med psykisk diagnos är tydligt högre i yrken ”med nära kontakt med brukare av olika typer av välfärdstjänster eller andra personliga tjänster”. I dessa yrken är risken förvisso lika stor för män som för kvinnor, men det är ingen nyhet att dessa yrken finns i en sektor där kvinnor är överrepresenterade — den offentliga.
Överlag löper kvinnor 24 procents högre risk att påbörja ett sjukfall längre än 14 dagar; inskränker man sig till psykiska diagnoser ökar differensen till 28 procent. Tittar man på ångestsyndrom (bland annat akuta stressreaktioner och utmattningssyndrom) stiger den ytterligare.
Risken är här 37 procent högre för kvinnor än för män.
Varför är då denna fråga stor? Ett svar är att det rör sig om stora grupper på arbetsmarknaden. Räknar man samman alla sjuksköterskor, barnmorskor, specialistsjuksköterskor och lärare från förskola till gymnasium kommer man upp i över 800?000 personer. Att det just i dessa grupper finns överrisk för psykisk ohälsa får stora effekter på socialförsäkringens kostnadsutveckling. Om antalet sjukfall med psykiska diagnoser ökar med 25 000, som det gjorde mellan 2009 och 2012, märks det. Psykiska sjukdomar leder dessutom till de längsta sjukskrivningarna.
Men inte bara det: den höga risken för psykisk ohälsa vittnar om en arbetsmiljö som inte är vad den borde vara. Arbetsmiljön påverkar i sin tur verksamhetens innehåll. ”Särskilt bör lyftas fram den betydelse en god arbetsmiljö kan ha när det gäller kvaliteten på de välfärdstjänster som många av dessa yrkesgrupper levererar”, skriver Försäkringskassan. Att en osund arbetsmiljö också märks i kvaliteten, men negativt, är ingen långsökt slutsats.
Av detta kan man kanske också ana varför frågan om psykisk ohälsa hamnar i skymundan av perifera frågor som kvotering till bolagsstyrelser och en extra månads föräldraledighet vikt åt papporna.
Den passar nämligen inte alls in i den verklighetsbild som oppositionen har bemödat sig om att måla upp: bilden av ”girigheten”, det privata företagandet, som roten till allt ont i samhället och offentlig sektor som något slags relativ lustgård. Också för män är det i verkligheten tvärtom. Allt arbete inom offentlig sektor innebär en högre risk för sjukskrivning jämfört med arbete på ett privat företag, och en extra hög risk för psykisk ohälsa.
Inte heller passar det in i bilden att kvaliteten sviktar när arbetsmiljön är undermålig. Om vinster i välfärdssektorn definieras som det stora hotet, finns helt enkelt inget utrymme för att notera brister just där vinstmotivet saknas.
Men detta är inget försvar för den symbolpolitik som förs i stället. Den största förlusten med alltmer utbredd psykisk ohälsa är inte samhällsekonomisk utan det pris som betalas av individerna.
Daniel Braw
