Sverigedemokraterna har en aktivistisk kultursyn. Kultursektorn ska lätt förenklat stå i statens tjänst och stärka nationalistiska ideal. Bidrag styrs och uppdrag till olika institutioner regleras. Där finns inte respekten för konstens autonomi och kulturens frihet. Dessutom är kultursynen närmast trivial. Den svenskhet som ska värnas och det kulturarv som lyfts fram handlar mest om sedvänjor och traditioner.

Med rätta talar uppropets författare om att Sverigedemokraternas hållning strider mot den i Sverige etablerade principen om ”armlängds avstånd” mellan politiken och kulturens innehåll.

Ett krux är emellertid att den goda principen som genom åren tolkats olika från vänster till höger håller på att eroderas. Sverigedemokraterna står allra, allra längst i från den, men principen har luckrats upp rejält under den gångna mandatperioden.

Uppslutningen bakom grundpelaren har visserligen många gånger varit starkare i ord än i handling. Kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) har skärpt direktiven för att normkritiska mål via helst ”alternativa” kulturformer. Mål som hållbarhet och jämställdhet läggs in i kulturpolitiken. Kulturarvet trivialiseras.

Det är ett större problem än kulturdepartementets större förkärlek för ord som ”förortskultur” än beaktandet av hur landsbygdsbiografer drabbas av den införda biomomsen.

Delar av kultursektorn har gått ännu längre. Riksutställningar skrev en uppmärksammad rapport 2014 om hur museisektorn bör få uppdrag som att stärka demokratin och stödja det mångkulturella samhället.

Socialdemokraterna där kulturministerposten historiskt vägt tungt som en del av viljan att ”förändra samhället” har också en tämligen radikal syn på kulturen. I vart fall på pappret.

Tv, radio, film och teater kan ”visa på och kritisera klassamhället”. Olika maktstrukturer - totalitära, kapitalistiska patriarkala och koloniala - kan avslöjas och kulturen kan peka på ”kommersialismens avarter.” Kulturutskottets vice ordförande Gunilla Carlsson som deltagit i utarbetandet av programmet säger i en intervju i Sveriges Radio att de offentliga institutionerna också ska arbeta efter detta uppdrag.

Är detta att hedra principen om armlängds avstånd? Det är en politisering i ord. Långt från arbetarrörelseideal där kulturen skulle stärka bildning och stötta fria institutioner och folkrörelser.

Få har protesterat.

Det finns goda undantag. Eva Hamilton, tidigare chef för Sveriges Television, har varnat för ”obehagliga tendenser” när Svenska Filminstitutet kräver genuskompetens och normkreativitet för att bevilja ansökningar om stöd till filmproduktion.

Filminstitutet har en egen styrelse som ansvarar för verksamheten. Men institutet har tagit uppdraget från regeringen efter dess bokstav och ande. Normkritiken är norm.

Det finns för den som gör ett bokslut över kulturens relation till makten några få men goda ljuspunkter. I public service-bolagens ägarstiftelse ska exempelvis inte längre riksdagsledamöter sitta - för att markera SVT och SR:s oberoende. Där har säkerligen den internationella utvecklingen med hot mot public service-biolagens oberoende från nationalistiskt präglade regeringar fått Socialdemokraterna att byta uppfattning. Notera också hur starka protesterna är mot ett statligt delägande av TV4 - via Telia. Både näringsminister Mikael Damberg och statsminister Stefan Löfven har varit tydliga med att staten vore en olämplig ägare till mediebolaget.

Det finns ter det sig som en diskrepans mellan ord och praktik hos Socialdemokraterna som i regeringsarbetet mer är intresserade av presspolitik än av normkritik.

SD:s kulturpolitik har inget kulturkonservativt över sig. Det är en politik för ett gråare, tristare och mer förutsägbart kulturliv. Det parti som säger sig tala för landsbygd och landsort försvårar för just landsortens befolkning att berika sina liv med att gå på teater eller på konserter på lokala scener.

Men ska kritiken verkligen träffa SD måste kulturföreträdare också vara tydliga när andra sviker principen om armlängds avstånd. Deras röster har varit saknade under de fyra år som gått. Det handlar inte om att relativisera SD i relation till de andra utan om att tydligt värna en princip som tjänat kulturlivet väl.