Våldet frodas i vakuum

Ledare Artikeln publicerades

Att det kommer fler asylsökande till Sverige än vad Migrationsverket hade räknat med i början av året är väl känt. Sedan midsommar har antalet sökande per vecka överstigit 2 000.

Det är nivåer utan motsvarighet sedan Balkankriget, påpekar Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson.
Mindre väl känt är däremot vad ökningen beror på. Naturligtvis är den pågående tragedin i Syrien den grundläggande orsaken, men utöver detta pekar Migrationsverket på en annan faktor: Libyens sönderfall. ”Den politiska instabiliteten i Libyen i kombination med den italienska räddningsoperationen Mare Nostrum är de viktigaste faktorerna som förklarar den nuvarande ökningen. Maktvakuumet och avsaknaden av gränsbevakning i landet har bidragit till att Libyen nu är det viktigaste transitlandet för de största asylsökandegrupperna i Sverige”, skriver man i prognosen.
I denna situation finns en befogad lättnad över att fler människor kommer i skydd undan våldet i Syrien och förtrycket i Eritrea, och en lika befogad stolthet över att Sverige är ett av de europeiska länder som tar det största ansvaret för medmänniskor i nöd.
Samtidigt är det betänkligt att utvecklingen i Libyen ignoreras. Att USA evakuerade all diplomatisk personal från huvudstaden Tripoli den 26 juli, till exempel, fick ingen större uppmärksamhet trots att åtgärden vittnar om stor oro. Svenska utrikesdepartementet avråder från alla resor till Libyen och uppmanar även svenska medborgare att lämna landet.
Något alldeles spontant sönderfall är det inte det handlar om. Tvärtom har det sin början i den intervention som gjordes för att stoppa diktatorn Muammar Gaddafis systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna; inom folkrätten motiveras interventioner av detta slag med ”skyldigheten att skydda”. Ingen regim ska med hänvisning till nationell suveränitet få utföra övergrepp på det egna landets befolkning.
Men inom ramen för FN-resolutionen om ingripande kom USA och Nato också att verka för regimskifte. Och det gick lätt: det räckte med att använda en liten del av Natomedlemmarnas samlade resurser för att slå Gaddafis styrkor, påpekades det i en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut.
Sedan dess har dock ingen ny ordning kommit på plats. På Gaddafiregimens grova och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna har det blivit ett slut, men befolkningen lever nu under pågående och intensifierade stridigheter mellan olika miliser.
Detta kan omöjligen ha varit avsikten med interventionen.
Lärdomen av utvecklingen i Libyen är att utrikespolitik förutsätter minne, långsiktighet och engagemang även när den allmänna opinionens intresse falnar och när inga partipolitiska poäng längre står att vinna.
Glöms länder som Libyen bort när de spektakulära insatserna har avslutats läggs grunden till nya konflikter. Och framför allt: det innebär att man ignorerar ett stort mänskligt lidande just i den befolkning man en gång ingrep för att skydda.