Till nämndemäns försvar
Under ett valår går det med blixtens hastighet. Sedan medier uppmärksammat domen från Solna tingsrätt där en man frias från misshandel från den kvinna han ingått shariaäktenskap med på grund av att ”han kom från en fin familj” valde Centerpartiet att inleda uteslutningsärenden mot de två nämndemännen som har C-mandat.
Att åtminstone den ena nämndemannens engagemang i partiet bör ses som ett exempel på infiltration kan knappast komma som en överraskning för centerledningen. Nämndemannen Ebtisam Aldebe har tidigare uppmärksammats inte bara som en shariaanhängare utan kritik har också riktats mot henne för dömandet i migrationsmål där hon anklagas för en tendentiös negativ syn på kristna konvertiter.
Det vittnar antingen om att Centern i den aktuella kommunen ville behålla en röstmagnet i minoritetsgrupper eller att nämndemannauppdragen inte tas på fullt allvar utan generöst delas ut till vem som helst. Det är alltså inte bara Sverigedemokraterna som inte förmått att filtrera bort extremister från den dömande makten.
Nu utesluts hon - vilket möjligen reparerar en del av Centerns trovärdighet - men till priset av att nämndemannasystemet politiseras ytterligare. Domare är ju i princip oavsättliga och det ska mer till för att en nämndeman ska skiljas från sitt uppdrag av Överklagandenämnden för nämndemannauppdrag.
Sverige blir mer heterogent - kulturellt, etniskt och religiöst - och det påverkar institutioner som har sina rötter i det monokulturella enhetssamhället. Myndighetsutövningen i kommunala nämnder baseras någonstans på att partierna i den representativa demokratin sortera bort olämpliga personer från socialnämnden som ska ta ställning till tvångsomhändertaganden av barn. Mot nämndemannasystemet har tidigare invänts att lekmannadomarna inte är ”representativa”- de är nämligen äldre än svensken i gemenen. Nåväl, livserfarenhet har ju också ett värde. Nu utmanas också trovärdigheten för domstolar av grupper som ser den dömande makten som ett politiskt verktyg och som uppenbarligen inte delar rättssamhällets grundläggande ideal och som inte dömer efter lag och praxis.
Det är lätt att kasta ut barnet med badvattnet. Att möta utmaningarna mot de etablerade institutionerna genom att riva ner dem. Sådana krav hörs också nu. ”Bort med nämndemännen”, ropar allt fler och tar också SD-utsedda nämndemäns agerande i migrationsdomstolar samt flera uppmärksammade fall där rättegångar tagits om på grund av nämndemäns agerande som intäkt.
I alla andra sammanhang poängteras istället insyn och öppenhet. Myndigheter får insynsråd. Beslut gentemot enskilda medborgare ska inom kommunerna fattas av ”valda medborgare” enligt grundlagen. Rättsväsendet har emellertid i flera steg centraliserats och via tingsrättsdöden flyttat allt längre geografiskt från många invånare, att professionalisera det ytterligare skulle öka distansen till medborgarna.
När det gäller tryckfrihetsmål dömer i Sverige en jury utan juristrepresentation. Tanken är att maximera tryckfriheten. Lekmännen som en garant för medborgerliga fri- och rättigheter. Och samma tanke finns i den kommunala myndighetsutövningen. De argument som används mot nämndemän kan också riktras mot beslutandet i kommunala nämnder. Bort med politiker, flytta besluten till professionella tjänstemän och förvaltning.
Men det skapar en stats- och förvaltningscentrerad demokrati. Utan nämndemän i underrätterna lär domstolarna också uppfattas som en del av statsapparaten och inte som en självständig institution där medborgare döms efter lag av sina likar.
