Sveriges dubbla budskap om Syrien

Ledare ,

Utrikesminister Margot Wallström osakliga jämförelse mellan västmakters militära attack och Syriens brukande av stridsgas väcker frågor.

Missiler över Damaskus. Svenska regeringen jämförde gasattacken mot Syriens folk med en legitim intervention från västmakter.
Foto: Hassan Ammar
Missiler över Damaskus. Svenska regeringen jämförde gasattacken mot Syriens folk med en legitim intervention från västmakter.

När den militära attacken till slut skedde mot Syrien var den som alla militära experter förutspådde begränsad och den riktades inte mot ryska eller iranska mål för att undvika militär eskalering i området.

Det var inte bara president Trumps tweet om en kommande insats som gjorde att attacken blev ett måste. Hans företrädare president Obama talade om att användandet av giftgas skulle vara lika med att överskrida ”den röda linjen.” När USA trots syriska gasattacker inte ingrep var det lika med att Washingtons trovärdighet sjönk. Världssamfundet har under hela kriget varit blockerat av ryska och kinesiska veton och agerat passiva åskådare när befolkningen slaktats.

Från den svenska regeringen kommer - något som varit återkommande - dubbla signaler om det militära ingripandet. ””Jag ser inte att ett folkrättsbrott ska lösas med att man begår ännu ett folkrättsbrott”, sade utrikesminister Margot Wallström på fredagen.

Det var en slarvig formulering. Dels för att användandet av stridsgas i Douma mot hundratals civila - direkt i strid med kemvapenförbudet - inte kan jämföras med ett militärt angrepp för att stoppa nya gasattacker - dels för att den militära aktionen juridiskt sett bör beskrivas som en överträdelse av folkrätten, inte som ett folkrättsbrott.

Wallström underströk en ”fredlig lösning”. Men den fredliga lösningen handlade inte om ett eldupphör mellan parterna i Syrien utan att just det militära angreppet skulle stoppas,

När USA, Storbritannien och Frankrike med flyg och kryssningsmissiler angripit strategiska mål i Syrien var emellertid Wallströms ordval förändrat.

”Sverige har förståelse för den ilska som väcks av de fasansfulla dåd som har begåtts i Syrien. Vi beklagar att säkerhetsrådet inte minst på grund av ryska veton inte kunnat enas om hur användningen av kemvapen i Syrien ska stoppas på politisk väg”.”

Nu var det inte längre tal om något ”folkrättsbrott”.

Det är svårt att inte dra slutsatsen att Wallström själv uttalar en personlig kritisk linje i fredagens uttalande medan de senare betydligt mer nyanserade orden tycks vara ett resultat av en gemensam beredning inom regeringen. Mönstret med dubbla budskap från regeringen i utrikes- och säkerhetspolitik när det gäller synen på bland annat synen på Ryssland och Nato känns igen och blir alltmer problematisk. Wallström har en linje, Löfven/Hultqvist en annan.

Anmärkningsvärt i svenska media är också det stora fokus som ägnas USA och i viss mån Storbritanniens roller i aktionen. Den multilaterala dimensionen och det franska bidraget med helt nya utvecklade missiler som avfyrades från en fregatt på Medelhavet nämns närmast ”en passant”.

Den franska insatsen är värd att understryka. För Frankrike är den strategiska autonomin en hörnpelare i republikens säkerhetspolitik. Frankrike fattar självständiga beslut - en princip som präglat republikens politik sedan president Charles de Gaulles era - och agerar inte i andras ledband.

Det finns inte som hos Storbritannien någon ”särskild relation” med USA utan tvärtom ett traditionellt oberoende från Washington, även om relationerna är goda. Frankrike deltog till exempelvis inte i Irakkriget utan brukar vanligen understryka sin roll som bärare av folkrätt, som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd.

När president Macron talar om bevis för kemvapen i Syrien bör det också förstås mot bakgrund av att Paris av tradition sätter tillit till sin egen mycket stora underrättelsetjänst och inte till andras. (Läs den amerikanska). Att Frankrike rimligen har specialförband på plats är en inte alltför djärv gissning. Till bilden hör också att ordet kemvapen har en extra stark laddning i Frankrike - 100 årsminnet av klorgasdöda soldater från skyttegravarna vid gränsen i norr under det första världskriget lever fortfarande.

Landet har också starka historiska band till Syrien och Libanon - i Beirut hörs fortfarande franskan talas. Området har historiskt varit ett franskt mandat vilket - utan någon moralisk värdering - enligt fransmännen ger dem ett särskilt ansvar.

Militära interventioner förklaras ofta i termer av inrikes utrikespolitik. Det vill säga utrikespolitiken formeras för den egna hemmaopinionen. Även i Frankrike har bland annat kärnvapenprov eller insatsen i Libyen haft inrikespolitiska motiv, som att markera att republiken är en stormakt.

President Macron har emellertid inte positionerat sig som någon militant hök. Den franska särställningen ska snarare säkras genom samarbeten inom ramen för EU där länken Paris -Berlin är särskilt viktig och där relationen med Storbritannien ska bevaras även efter Brexit. Det är snarare Wallströms yttranden som kan ses som ”inrikes- utrikespolitik.”

Det är inte bara osakligt att på förhand anklaga bla Frankrike för folkrättsbrott i Syrien, det är också dålig diplomati som försvårar avgörande relationer mellan Sverige, USA, Storbritannien och med Frankrike i en tid när Sverige är beroende av både säkerhetspolitisk samverkan och militärt samarbete.