Svenskhet på Södermöre

Nationella identiteter är något nytt och något lite godtyckligt konstruerat, hävdas det ibland. I en ny bok där bland annat människor i 1600-talets Södra Möre studeras framkommer dock att människor mycket väl visste att de hörde till Sverige, att de kunde tala om fädernesland likaväl som om fädernesbygd och att de var väl medvetna om var den territoriella gränsen gick. Ett fall vid Södra Möre häradsrätt 1643 handlade om två tjuvar som hade flytt till Danmark. Efter ett tag ville de dock försonas med sina offer och stämde träff på en holme där stöldgodset lämnades tillbaka över gränsen – en imaginär gräns, utan markering i landskapet men ändå verklig. Boken, Svenskhetens tidigmoderna gränser: Folkliga föreställning om etnicitet och rikstillhörighet i Sverige 1500-1800 (Makadam Förlag) av Jens Lerbom, är en stillsam men ganska förödande kritik av mycket som har tagits för givet. Att ”nationalism” var en elitföreteelse och att det hursomhelst inte går att veta hur så kallat vanligt folk resonerade, till exempel – som Jens Lerbom visar går det ganska bra att via rättegångsprotokoll följa vilken logik som användes och vilka begrepp som brukades, just av bönder och soldater. Att Lerbom har studerat Södra Möre är naturligtvis ingen slump.

Häradsrätten här var en av de sex småländska häradsrätter som fram till1658 låg längs gränsen till de danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge.Det är här som det är mest sannolikt att konflikter som handlar om gränser uppstår, och också här som gräsrötternas idéer om riken och tillhörighet mest sannolikt kommer till uttryck. Och gräsrötterna uttryckte sig verkligen på detta sätt. De kunde mycket väl tala inte bara om fäderneslandet utan om sittfädernesland, rentav sitt kära fädernesland. ”Fäderneslandet i berättelserna från 1600-talets protokoll var någonting människor kunde åtnjuta säkerhet och fred i”, skriver Lerbom.

Med fädernesland avsågs uppenbarligen också det stora fäderneslandet – för den närmaste hembygden fanns begreppet fädernesbygd. Sverige som rike och fädernesland ”kontrasterades mot omvärlden som kunde vara det specifika ’Danmark’ eller ett mer diffust’främmande land’”. Många domstolsmål är också till sin natur sådana att de förutsätter att vanliga människor resonerade i termer av svenskt och danskt. Målsägande, vittnen och åtalade använde begreppen för att beskriva varandra. Vad menade de då med att de var svenskar? Här avviker Lerbom från tidigare tolkningar, som har gått ut på att nationaliteten huvudsakligen var ”regnal” - alltså uttryckte en politisk och rättslig gemenskap med kungen.I viss mån var svenskheten också etnisk: människor föreställde sig att de delade en kulturell gemenskap med andra svenskar, inte främst till följd av religion eller språk utan därför att de tänkte sig ingå i ”ett kollektiv av släkt och vänner bofasta i gemensamt och emotionellt laddat ’fädernesland’”. Därmed faller också föreställningen om enkelriktade, statsstyrda försvenskningsprocesser. I den mån statlig nationspropaganda lyckades, skulle man kunna säga, var det för att den motsvarade den gemenskap som mottagarna redan föreställde sig och byggde på de idéer och värderingar som undersåtar och överhet delade: en föreställning om frihet och egendom, en grundläggande syn på lagen som legitim och en tro på ståndssamhället. Det fanns kort sagt svenska värderingar.