Linnés nej till dumstruten

Och på en avgörande punkt säger universitetet nej. Man avstyrker förslaget att landets lärosäten ska ingå fyraåriga avtal om inriktningen med regeringen som komplement till de regleringsbrev som ministären skriver till alla myndigheter.

Rektor Peter Aronsson står långtifrån ensam i sin kritik. Universitetens och högskolornas eget förbund, SUHF varnar också för att överenskommelserna kan leda till ”ökad detaljstyrning och kortsiktighet”. Hela Högskolesverige vänder sig därmed mot ett av utredningens bärande inslag.

Förslaget om överenskommelser passade annars som handen i handsken för den socialdemokratiska ledningen på utbildningsdepartementet. I förhållandet till enskilda lärosäten har regeringen med budgetmakten ett övertag om överenskommelser ska skrivas. Regeringen får också starkare möjligheter att styra universiteten, eftersom de traditionella regleringsbreven samtidigt består, än andra myndigheter. Detta trots att styrningen brukar vara mindre detaljerad för att värna den utbildningens och forskningens frihet. För en regering som vill styra över platser och använda den högre utbildningen som aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder är överenskommelserna ett perfekt verktyg.

Det ligger även i dess natur att de kräver ett större utbildningsdepartement. Ska överenskommelser ingås med 37 olika lärosäten förutsätts en större kapacitet. I dag finns inte resurserna inom regeringskansliet för att ta fram underlag och styra universiteten, något som både Statskontoret och Ekonomistyrningsverket påpekat. Någon motsvarighet när det gäller andra myndigheter till en sådan departementsstyrning finns heller inte. Regeringskansliet har helt enkelt inte den rollen i vår förvaltningstradition.

Historiskt är det Universitetskanslersämbetet som varit bryggan mellan lärosätena och regeringen. Namnet har manifesterat myndighetens dubbla uppdrag. Att på en och samma gång vara universitetens röst och samtidigt en myndighet under regeringen.

Genom titelskiftet från universitetskansler till generaldirektör för myndighetschefen underströks dock lydnadsplikten till regeringen. Det kan också noteras att denna myndighet är en av få tyngre remissinstanser som bejakar modellen med överenskommelser. Den historiska rollen att vara lärosätenas språkrör tycks vara övergiven. Därmed försvagas universitetens ställning ytterligare gentemot regeringen – trots alla högtidsord om den akademiska frihetens omistliga betydelse och vikten av att stå emot auktoritära trender.

Ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans (S) står således inför ett vägval; ska den politiska styrningen öka enligt förslaget eller ska hon lyssna till den hårda kritiken från en samfälld universitetsvärld? Å andra sidan vill statsrådet säkert lägga kraften på sakpolitik istället för att hantera en diskussion initierad av hennes företrädare Helene Hellmark Knutsson om att hon i praktiken är inkvoterad i regeringen som icke-Stockholmare. Ernkrans kommer från Örebro.

Sant eller inte. Det vore klädsamt om ministerns för högre utbildning figurerade i debatten i andra forum än interna socialdemokratiska fraktionsstrider och bittra personkonflikter.