Socialtjänst och skola måste samsas

”Bygg hellre skolor åt gossen än celler och galgar åt mannen” skrev brittiska 1800-talspoeten Eliza Cook. Såväl skola som rättsväsende ser i dag annorlunda ut än i det victorianska England, men sentensen bär giltighet även i vår tid.

Att fullfölja skolgången är enligt forskningen den enskilt viktigaste framgångsfaktorn för att barn ska klara sig bra senare i livet. Det konstaterar generaldirektörerna för Socialstyrelsen, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Skolverket i en gemensam debattartikel (Dagens Samhälle 26/6).

Därför är det oroande att några av samhällets mest utsatta barn - de som placeras i samhällsvård - i så stor utsträckning misslyckas med att ta sig genom skolan.

I genomsnitt blir ett barn i varje skolklass - över 30 000 barn och unga årligen - föremål för samhällsvård någon gång. Den vanligaste placeringsformen är familjehem. Av dessa har 23 procent fullföljt gymnasieskolan vid 20 års ålder, jämfört med 79 procent för samtliga unga.

När föräldrar, exempelvis på grund av missbruk, inte klarar av att ta hand om sina barn måste samhället gripa in. Inte oväntat går det generellt sämre i livet för dessa barn än för de som växer upp med sina föräldrar. I Svenska Dagbladet (26/6 -15) pekade bland annat Barnombudsmannen på ”skyhöga överrisker för missbruk, självmord, förtidspensionering och beroende av försörjningsstöd bland unga vuxna som under sin uppväxt hade samhället som föräldrar”.

I det tumult som ett uppbrott från sitt tidigare hem innebär, kan skolan för många barn vara det enda som upprätthåller en känsla av normalitet och kontinuitet. Tyvärr brister ofta samarbetet mellan socialtjänst och skolan. Detta vill nu Skolverket, Socialstyrelsen och Specialpedagogiska myndigheten åtgärda. ”Samverkan socialtjänst skola - SAMS” är en modell som syftar till att även placerade barn ska få en obruten skolgång som tar hänsyn till elevens behov.

SAMS betonar bland annat vikten av elevens skolförankring. Det kan handla om att eleven instämmer i påståendet ”det finns en lärare eller annan vuxen på skolan som tror att jag kommer att lyckas” eller ”jag har den arbetsro jag behöver”.

Det påminner oss om att de som förlorar mest på en skola som inte fungerar, är de mest utsatta barnen. För ett familjehemsplacerat barn, som redan är otryggt, kan det vara katastrofalt att hamna på en skola där det saknas höga förväntningar och där kaos råder i klassrummen.

Att prioritera skolan är den bästa investeringen vi kan göra som samhälle. Det gäller i synnerhet de barn som redan har fått en dålig start i livet. Med en bättre samverkan mellan skola och socialtjänst och med rätt förutsättningar för lärare och elever, kan skolan bli den kraft som gör att kriminalitet, missbruk eller utanförskap inte går i arv.