Skydda svenska traditioner

Ledare Artikeln publicerades
Karins sten i Sjöatorp, Kronobergs län. Snart i Unescos kulturarvsregister.
Foto:Steve Andersson
Karins sten i Sjöatorp, Kronobergs län. Snart i Unescos kulturarvsregister.

Regeringen säger nej till att nominera svenska traditioner till Unescos listor över immateriellt kulturarv. Med den logiken säger man egentligen nej till hela idén om skyddsvärda världsarv.

Väster om Alvesta, strax före Sjöatorpsrondellen vid riksväg 25 står skylten Sagobygden och pekar mot Karins sten. Där vid Moasjön kan man låta fantasin skena iväg. Karins sten var enligt den berättelse som redogörs på anslagstavlan - och kan laddas ned som podradio - platsen där en ung kvinna räddade sig från vargflocken genom att klättra upp på den branta stenbumlingen. En alternativ mindre barnvänlig berättelse slutar istället med att ulven dödar flickan.

Kanske kommer nu Karins sten liksom de andra platserna i den så kallade Sagobygden att finnas med på register över goda exempel över immateriellt kulturarv. Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) uppvuxen i Horda i Sagobygdens utkant, har nämligen nyligen nominerat området till FN-organets register.

Men det är också den första och den sista nomineringen. När det gäller traditioner väljer regeringen att helt avstå från att nominera till Unescos listor, trots att Institutet för folkminnen på regeringens uppdrag skapat en lång nationell förteckning över lämpliga förslag.

Det är att ta alltför lätt på konventionens anda och bokstav. Sverige ratificerade konventionen under kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 2011, vilket var många år efter exempelvis Norge. Regeringens avståndstagande från konventionens uppmaning att lista traditioner och uttryck genomsyras av den normkritik och maktanalys som i dag är så vanlig på kulturområdet. Kulturarv ses ju numera alltsom oftast som något potentiellt farligt, som ett uttryck för nationalism, etnocentrism eller vithetsnorm som alltid ska problematiseras och ifrågasättas.

Departementet skulle kunna ha hänvisat till tidsbrist, att man inte hunnit med nomineringar sedan kulturarvspropositionen antogs av riksdagen. Istället avfärdar man behovet av listor och säger bestämt nej till "värdehierarkier".

"Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan", motiverade statssekreteraren Per Ohlsson Fridh på kulturdepartementet.

Kontentan är således att Sverige undertecknar en internationell överenskommelse för att andra stater ska få möjlighet att ge ett konventionsskydd åt sina kulturella traditioner, men Sverige avstår samtidigt för att använda konventionen för att skydda vårt eget arv. Det är en passiv hållning. Allra mest eftersom själva syftet med konventionen är att konventionsstaterna just ska nominera kulturella traditioner och uttryck.

Och om inget skyddas blir också allt oviktigt. Värdehierarkier präglar för övrigt all politik som rör kulturarv. Att framhäva något betyder inte att annat är betydelselöst. Med samma logik om att inget är viktigare än något annat faller hela tanken bakom världsarv och kulturskydd. Sagobygden i Kronobergs län borde helt enkelt ha kompletterats av fler svenska nomineringar.