Shalom över Oskarshamn

Ledare Artikeln publicerades

Kalmars presshistoria är inte vacker utan rymmer en hel del antisemitism.

Den som gräver djupt i Barometerns källararkiv finner som medieforskaren Thomas A Odehn uppmärksammat ”bruna stänk” i tidningen under det andra världskriget.

Judiska begravningsplatsen i Kalmar. Här vilar judar från Oskarshamn.
Foto: Daniel Braw
Judiska begravningsplatsen i Kalmar. Här vilar judar från Oskarshamn.

Presshistorien i Kalmar är inte vacker. I Presshistorisk Årsbok 2016 har medieforskaren Gunilla Hultén studerat hur tidningarna i samband med sekelskiftet skildrade den judiska uttåget från det ryska imperiets antisemitism, svält och fattigdom.

”Den allmänna hållningen var kompakt avog mot judar”, skriver hon. ”I synnerhet mot de nyanlända östjudarna”.

Tidningarna skrev visserligen välvilligt om den hjälp som sändes till de av pogromer förföljda judarna. Pogromerna i Ryssland uppmärksammades. Men när de närmade sig Sverige ändrades tonläget.

Tidningen Kalmar hör till de allra mest citerade pressorganen i sammanställningen. Den varnade 1911 för en ”hotande invasion av ryska judar”. Redan 1888 hade tidningen citerat lokala politiker som menade att ”en jude aldrig kan bli svensk”. De klassiska antisemitiska stereotyperna om giriga och förmögna judar återfinns också. Juden har ”sitt fädernesland i kassakistan”.

De mörka inslagen i historien får inte gömmas undan utan måste redovisas öppet. Tigandet är historierevisionisternas bästa present. Ju mindre fakta och kunskap som präglar diskussionen om Förintelsen och judehatet, desto lättare är det i fake-news eran att så tvivel om vad som hände. När de sista överlevarna snart är borta finns det inga vittnen kvar från koncentrationslägren, det blir än lättare att förminska det industriella dödandet eller att försöka separera Förintelsen från den nazist. Döljer vi Barometerns texter från 1930-talet står vi också utan trovärdighet när olika grupper i dag enas bakom den mörka antisemitismen. Det är förortens unga muslimer som marinerats i antisemitism i Mellanöstern och inspireras av heliga IS-krigare. Det är vit-makt anhängarna som väljer att demonstrerar på judiska högtidsdagar och det är en extremistisk autonom vänster vars Israelkritik gått över till antisemitism.

Men det finns också en annan historia som är värd att uppmärksamma, i synnerhet när den mindre staden och landsorten slentrianmässigt förknippas med intolerans.

I skriften Oskarshamns mosaiska församling som skrevs av Paula Hersson-Ringskog år 1995 berättas om det 30-tal judiska familjer som valde Oskarshamn.

Hamnstäder brukar vanligen betraktas som liberala. I Sverige har framför allt Göteborg skildrats som en öppen kosmopolitisk stad influerad av tyskar, holländare och skottar. Oskarshamn kanske kan beskrivas som ostkustens motsvarighet. Det ”mest amerikanska samhället” citeras det i boken.

Visst gjorde några mindre frikyrkoförsamlingar försök att omvända de ”mosasiska bekännarna”. Hersson-Ringskog tecknar emellertid en bild av präster som intygar medborgarskapsansökningar och intresserar sig för de religiösa traditionerna. Det kan inte ha varit helt konfliktfritt. De judiska handelsmännen stängdes exempelvis ute från köpmannaföreningar.

Men Oskarshamns presshistoria förefaller dock vara vackrare än Kalmars. Oskarshamns-Tidningens redaktör Mauritz Linder hörde till dem som ställde upp som borgensman för nyanlända judiska flyktingar. Tryckfrihet, mötesfrihet och religionsfrihet hängde uppenbarligen samman för publicisten. Det fanns personer som stod emot den antisemitiska hegemonin.

Om det må vi också berätta.