Segern som blev en förlust

Ledare Artikeln publicerades

Allianspartierna fick fler väljare än de rödröda i landstinget. Ändå får Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fler mandat. Åter drabbas landstingspolitiken av en djup demokratisk legitimitetskris.

Blev störst, men får färre mandat än rödröda. Alliansen i landstinget Malin Sjölander (M), Christer Jonsson (C), Pierre Edström (L) och Gudrun Brunegård (KD).
Blev störst, men får färre mandat än rödröda. Alliansen i landstinget Malin Sjölander (M), Christer Jonsson (C), Pierre Edström (L) och Gudrun Brunegård (KD).

När demokratiska presidenter i USA vunnit ”folkets röst”, det vill säga fått fler röster än de republikanska kandidaterna, men ändå förlorat valet, har det amerikanska valsystemet närmast hånats i Sverige.

Det skulle aldrig kunna ske här i den optimala demokratin, ungefär.

Nu har det hänt för fjärde gången i Kalmar läns landsting.

Efter valet 1982 kunde de borgerliga partierna styra trots att Socialdemokraterna tillsammans med dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna samlade över 50 procent av rösterna. I två senare val har mandatfördelningen varit en annan än väljarnas utslag. En gång har det gynnat de borgerliga, en annan gång ”vänstersidan”.

När rösterna räknas efter landstingsvalet får de fyra borgerliga partierna över tusen fler röster än Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och de går fram med sammantaget 3,4 procentenheter. Den komplexa valkretsindelningen av länet ger dock de två röda partierna ett extra mandat.

Den sittande landstingsmajoriteten gör alltså ett usel val. Socialdemokraterna förlorar 9000 röster samtidigt som Miljöpartiet inte klarar den nya treprocentsspärren. De rödgröna blev de rödröda.

På den borgerliga sidan syns både en Jonsson- och en Brunegårdseffekt. Centerns Christer Jonsson får draghjälp av de nationella trenderna, samtidigt är det Jonsson som trots att han representerar det andra största borgerliga partiet av egen kraft fått företräda allianspartierna. Kristdemokraterna som under hela valrörelsen prioriterat vårdfrågorna får över tio procent, bara i Jönköpings läns landsting når partiet ett bättre resultat. Även här spelar personfaktorn starkt in. I ett län som med åren beskrivits som allt mer socialdemokratiskt präglat är allianspartiernas starka stöd mer än notabelt - inte minst med tanke på att Socialdemokraterna vanligen går bättre i landstingsval än i riksdagsval, medan motsatsen gäller för allianspartierna sammantaget. Valutgången speglar det stora i det lilla. Socialdemokraterna betraktas inte längre på samma sätt som tidigare som välfärdsgaranten.

Framför allt Moderaterna brukar gå sämre i landstingsval än i riksdagsval och Malin Sjölander har fått arbeta i en nationell motvind. Liberalerna går dock något fram i valet.

När väljarnas val och mandatfördelningen inte överensstämmer uppstår en politisk mardrömssituation. Den blir än mer komplex av det oklara majoritetsförhållandet som uppstår precis som i riksdagen när inget av blocken får egen majoritet på grund av Sverigedemokraternas tillväxt.

Den politiska logiken är emellertid annorlunda än i riksdagen som präglas av en parlamentarism som inte finns i kommuner och landsting. De regionala förhållandena skiljer sig också från de nationella. Sammanhållningen i alliansen är mycket starkare än på riksplanet vilket gör en blocköverskridande ”lösning” av det slag som finns i exempelvis Kalmar kommun politiskt mycket svårare.

Likväl går det inte att komma i från att den rödrödakoalitionen åtnjuter en dubbelt svag legitimitet; dels på grund av mandatfördelningen, dels på grund av tillbakagången.

Dess moraliska maktanspråk är svagt samtidigt som Allianspartierna inte lär vilja söka aktivt stöd hos ett Sverigedemokraterna, vars insatser i landstingspolitiken hittills varit nära den absoluta nollpunkten. Läget är därför låst.

När förlorarna blir segrare och valkretsindelningen avgör valutgångar står det klart att inte heller det svenska systemet är det demokratiskt optimala.