Rinkebymodell från Mönsterås

”Hälsan är en klassfråga. Den vill vi bekämpa och vi börjar med barnen”. Orden kom nyligen från socialminister Lena Hallengren (S) i samband med att hon presenterade en satsning på barn och hälsa. Den så kallade Rinkebymodellen där förstagångsföräldrar får tätare besök av mödrahälsovården ska spridas över landet.

Så där värst högt talade inte Lena Hallengren att regeringens antiklasspolitik hade initierats av det alliansstyrda landstinget i Stockholm med Mönsteråsbördiga Irene Svenonius i spetsen. Det passade inte in i berättelsen. Särskilt inte att även de vårdcentraler som har privat huvudman på bland annat Järvafältet deltar i projektet. Nåväl, goda pragmatiska politiker tittar mindre på vem som är upphovsman eller kvinna till idéer utan mer på om och hur de fungerar, för att sedan kopiera och göra idéerna till sina egna.

Rinkebymodellen förefaller vara ett välfungerande projekt. Syftet är att ge ett extra stöd i föräldraskapet genom att ge löpande råd om hälsa, men man pratar också om vikten av att läsa för barnen och om hur man samarbetar med förskolan. Bibliotekens roll som mötesplats understryks bland annat också.

Utvärderingarna pekar bland annat på högre vaccinationsfrekvens och färre besök inom akutsjukvården. Indikationer pekar även på att tandhälsan förbättrats. Verksamhetschefer uppger också att föräldrarna lär sig svenska bättre och kommer ut i samhället i högre grad.

Ett plus är att programmet bygger på frivillighet. Irene Svenonius som har att upplysa moderata landstings- och regionkollegor om att grunden för kontakter med socialtjänst och mödravård är tillit och förtroende.

Rinkebymodellens motsats är de moderata förslagen om obligatoriska hembesök från socialtjänsten hos de som mottager försörjningsstöd. Det för in onödiga inslag av tvång inom socialtjänsten och det strider också mot grundläggande rättsprinciper, såsom rätten till integritet och privat sfär. I en demokratisk rättsstat är det polisen som har rätt att genomföra husrannsakningar när det finns saklig grund i folks hem, inte socialtjänsten.

Finns det anledning att undersöka om en person som söker ekonomiskt bistånd ljuger om sin boendesituation ska tjänstemännen meddela att om han eller hon inte öppnar dörren för ett besök så försämras kommunens möjligheter att sakligt behandla hans ansökan. Det vill säga så ökar risken att ansökan avslås. Även eller framför allt just människor på samhällets skuggsida måste ges rätten till en privat sfär.

Rinkebymodellen träffar i mycket hög utsträckning personer i utanförskap. Men det sker inom ramen för frivillighet och budskapet till familjerna är samhällets vilja att hjälpa. Inte att kontrollera eller övervaka.

Mindre än en procent av föräldrarna uppges ha sagt nej till kontakt med föräldrastödjarna. Därmed öppnar mödravårdens och socialtjänstens personal också för en mer positiv syn på myndighetskontakter. Om myndighetsrepresentanter bultar på ytterdörren och vill in lär det inte öka förtroendet för andra offentliganställda som arbetar i de av arbetslöshet och kriminalitet präglade utanförskapsområdena.

Rinkebymodellen är också ett exempel på hur S-monopolet på nytänkande inom välfärden är borta. När Lena Hallengren utformar en politik mot klassklyftor kommer således lösningarna från det landsting som Socialdemokraterna brukar döma ut som ansvarslöst.