Riktiga borgare försvarar Svenska kyrkan
I borgerlig press har frågan om klockringningen i Visby under Almedalsveckan blivit en följetong. Kanske speglar det tomrummet på policy under Almedalsveckan. Det fanns helt enkelt inget utspel att gå igång på.
Det var domprosten, den många gånger hårt kritiserade och alltid uppmärksamhetstörstande, Mats Hermansson, som störde ett möte med den borgerliga debattören Thomas Gür genom att ringa med domkyrkans klockor.
Det var att missbruka maktutövningen och som det verkar var agerandet i strid också med kyrkorätten. En kyrkoherde äger inte rätt att själv bestämma överanvändningen av kyrkklockorna vid annat än gudstjänster, enligt ett prejudikat från kyrkans Överklagandenämnd. Det var också att underminera förtroendet för kyrkklockornas klang som används exempelvis vid större bränder eller krigsfara för att larma och varna.
Eftersom en domprost har en särskild stark ställning i stiftet rörde det sig här inte om en enskild företrädare på församlingsnivå. Annars brukar ju den extremt decentraliserade Svenska kyrkan få klä skott för varje tillkortakommande som någon församlingsanställd gör. Som om kyrkan vore en koncern där ärkebiskopen är vd.
Som så ofta förr hamnar debatten vid ord vänsterkonspiration och politisering. Kyrkokritiken kommer i dag från höger, inte från en traditionellt religionskritisk vänster.
De sekulära partiernas - Socialdemokraternas, Centerns och Sverigedemokraternas - grepp om Svenska kyrkan ska kritiseras. Vänsterlutningen av Kyrkans hus i Uppsala är ett obestridligt faktum. De återkommande politiska ställningstagandena framstår i ett lutherskt teologiskt sammanhang som ett omyndigförklarande av den enskilde troende. Den lutherska traditionen framhäver ju annars den personliga tron och att alla troende är medlemmar i det ”allmänna prästadömet”. Det är också tydligt att Svenska kyrkan inta ens kan hantera konstruktiv kritik i frågan. Fil dr Johan Sundens bok 68-kyrkan behandlades symptomatiskt nog inte under Almedalsveckan på Svenska kyrkans egna seminarier, utan på ett seminarium av tidningen Världen Idag som står Livets ord nära. Där möttes den tegelstenstunga framställningen av av en dåligt påläst Gunilla Hallonsten, utvecklingschef i Svenska kyrkan, som mer sökte avfärda verket som som en polemisk inlaga än som ett gediget forskningsarbete. Sunden blev för övrigt utnämnd till docent vid Lunds universitet sedan boken publicerats.
Denna politisering präglar dock sällan det levande församlingslivet som dock undermineras av de utträden som är följden av den nationella ledningens många tillkortakommanden.
Och de som i andra fall försvarar institutionernas betydelse för samhället och ser till styrkan i det civila samhället - troende eller ej - har att inse att svepande kritik mot ”Svenska kyrkan” försvagar trossamfundet och dess verksamhet och värden snarare än de träffar dem som förtjänar att ifrågasättas. Allt som är fel i Svenska kyrkan är faktiskt inte orsakat av någon vänsterkonspiration.
