Redan Magna Charta förbjöd lönnmord
Som alltid blir intryck av händelser starkare när man själv har en relation till platsen. Som till Salisbury. På den numera efter nervgasattacken mot den ryske dubbelagenten Sergei Skripal stängda italienska restaurangen Zizzi har jag ätit åtskilliga pizzor och skådat över medeltidsstadens vackra torg.
Salisbury beskrivs något förenklat med rätta som en lugn och stillsam stad, där befolkningen chockerats av händelsen. Jag ringer några vänner i staden, en lärare och en resebyråägare, som ger ett något annat intryck. Visst, det är nya avspärrningar varje dag. Men som Jane Lewis på Babylon School säger. ”Vi är glada när polisen är här, den ser vi inte så ofta”.
Samtidigt speglar Salisbury det brittiska världstillvända samhället i stort. Den brittiska armén har stora baser norr om staden och i söder finns övningsfälten för stridsvagnar. På någon av de många traditionella pubarna, staden sägs ha flest i England, kan man i angenäm samtalston språka med officerare med erfarenhet från Afghanistan eller Irak över en eller två pint.
Blott ett hundratal meter från den plats där Segei Skripal och hans dotter hämtades i ambulans utsatt för den första attacken med kemiska vapen på allierad mark sedan Nato bildades ligger den imponerande katedralen dit Salisburyborna går på vardagskvällen för att lyssna till koristernas evensong. Men där finns också ett av de bevarande originalen av kontraktet Magna Charta som ingicks 1215 mellan den engelska kungen och adeln.
När ”det stora kontraktet” fyllde 800 för två år sedan firades det med parader genom staden som var utsmyckad av tillfälliga statyer på baronerna. Visst har textens betydelse då och då överdrivits av historieberättarna. Som filosofen Roland Poirier Martinsson konstaterat i den läsvärda boken Kungen och Baronerna (Timbro) var dokumentet mer av en politisk kompromiss än en idealistiskt rättighetsdokument. Likväl visar köerna in till katedralens museum på dess betydelse, varje dag. Kungens anspråk på suveränitet begränsades. Att dokumentet bevaras i en kyrka vittnar också som senare forskning påmint om de nära kopplingarna mellan kyrka, rättsstat och utvecklingen av demokrati.
Men dokumentet rymmer också principiella regler. En lyder: ”Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag”. En annan av formuleringarna förbjuder strikt allt användandet av krigslagar i fredstid.
Kemiska vapen är strikt förbjudna även i krigstid. Men poängen är att attacken sannolikt med pulver som kan ha spridit via paket, någon gåva eller i en bil så tydligt bryter mot 800-åriga regler. Sergei Skripal var frisläppt, han var inte dömd och utsattes för vad som ter sig vara ett statligt lönnmordförsök där militära medel användes. Och han utsattes för detta i en stad där principerna bakom lagarna manifesteras varje dag i katedralen.
För mig är Salisbury också en toleransens stad, här och nu. Länge har en internationell skola belägen mitt i staden varit en magnet för högre officerare från Saudiarabien, förvaltningselit från Oman, franska lärare och ja även ryska studenter som strävat efter att fördjupa sina kunskaper i det engelska språket. Staden har varit en plats för ständiga kulturmöten, mellan muslimer och kristna. Mellan svenskar och saudier. Mellan studenter från Fastlands-Kina och Taiwan. Det är i denna sydengelska oas de invånare som druckit någon öl på ”fel” pub uppmanats att tvätta kläder och mobiltelefoner för att inte drabbas av den moderna kemiska krigföringen. Och det sker i en värld där månghundraåriga rättigheter håller på att förpassas in på museum. Inte för att manifesteras som i Salisbury utan för att glömmas.
