Rättvisa var god dröj
Att rättvisans kvarnar mal långsamt är verkligen inget att sträva efter. Tvärtom kan värdet av korta omloppstider knappast överskattas.
Långa handläggningstider i rättsväsendet försämrar rättssäkerheten, ger sämre brottsförebyggande effekt, försvagar straffens verkan och försämrar människors liv. Det gäller inte bara offren som får vänta på upprättelse, utan faktiskt också de personer som själva är misstänkta för brott.
Nyligen skildrade TT ett sådant fall som är närmast Kafkaliknande. Den före detta pastorn i Knutby Peter Gembäck anmälde sig själv för misshandel och olaga tvång. Men trots att anmälan gjordes för två år sedan, och händelserna ska ha ägt rum för fyra-sex år sedan, har någon rättegång ännu inte ägt rum. ”Rädslan för att det bara ska rinna ut i sanden är jobbig”, säger pastorn. ”Vi kommer från en hemlighetskultur och det finns de som är kritiska till att jag har anmält. Då är det tufft när tiden bara går.”
Samhällets signal till andra samvetstyngda personer kunde inte vara tydligare eller mer olycklig.
Dessvärre rör det sig inte om något isolerat fall. I sitt budgetunderlag för kommande år beskriver Sveriges Domstolar en verksamhet med mycket stora problem. Tillströmningen av mål är mycket större än vad domstolarna förmår avgöra. Under de senaste tre åren har antalet inkomna mål varit större än antalet avgjorda mål. De så kallade balanserna, antalet mål som väntar på att avgöras, ökar.
Ambitionen att alla ska få domstolsprövning inom rimlig tid kommer inte att kunna hållas. Mål som rör vardagsbrottslighet får stå tillbaka för prioriterade mål med frihetsberövade. Och ur ekonomiskt perspektiv är det ett omfattande resursslöseri som pågår. ”Erfarenheten visar att ett högt balansläge tenderar att skapa än mer balanser eftersom arbetet blir mindre effektivt när domstolarna tvingas hantera många äldre mål”, skriver Sveriges Domstolar.
Detta innebär ytterst att staten fallerar. Oberoende och väl fungerande domstolar är en av statens kärnuppgifter. Regeringen har visat stort engagemang för att det ska dömas ut hårdare straff, men inget större intresse för att garantera medborgarna effektiva rättsmedel. Tvärtom har domstolarna under 2019 tvingats förbruka mer av sin anslagskredit än vad som är tillåtet.
Och så fortsätter det. Domstolarnas kris nämndes inte i regeringsförklaringen. Rättsstaten figurerade bara i samband med den grova brottsligheten - som om vardagsbrottsligheten idag hanteras på ett tillfredsställande sätt.
Inte heller i budgeten stärks domstolarna nämnvärt. Behovet av extra resurser för 2020 uppskattades till en halv miljard extra, en ökning med omkring tio procent. Inte heller detta tillgodoses. Regeringen och stödpartierna har enats om 700 miljoner kronor mer till rättsväsendet totalt, mindre än vad man satsar på det föga kostnadseffektiva Klimatklivet.
Då ska polisen samtidigt växa i rekordtakt, Kriminalvården komma till rätta med en alarmerande platsbrist, Säkerhetspolisen hantera ökande industrispionage och våldsbejakande extremism och Tullverket utgöra något mer av ett hinder för inflödet av vapen och utflödet av stöldgods.
Liberalerna kallar de 700 miljonerna för en kraftig miljardsatsning som de har fått igenom, men frågan är fortfarande varför ett parti med lag och ordning på agendan stödjer en regering som har helt andra prioriteringar.
