Populistisk poliskritik

Ledare Artikeln publicerades

Det dröjde inte många minuter efter lördagens våldsamma upplopp i Malmö förrän rödgrönrosa politiker genom sina uttalanden bekräftade teorin att det finns en lika unik som destruktiv vänster-högerkonflikt i synen på polisen i Sverige.

Som så många gånger förr kidnappades en fredlig demonstration mot nazismen av militanta extremister, som mer verkar hata polisen, demokratin och rättsväsendet än de bruna rasisterna.

Polisens arbete försvårades av maskerade autonoma aktivister som förberedda för kravaller blockerade platsen, attackerade polisen med gatsten och till och med förhindrade ambulanser att undsätta skadade. Vad skulle ha hänt om polisen släppt fram aktivisterna?

Betyder det att polisens hela strategi ska försvaras in i minsta detalj, att alla hästrusningar ska få stöd i efterhand? Att en incident där en demonstrant blir påkörd av en polisbil som rullar i snigelfart ska bejakas?

Nej, visserligen har svensk polis blivit allt mer icke-konfrontativ – i en tid när militarisering av den västerländska polisen diskuteras. Efter Göteborgskravallerna 2001 arbetar särskilda dialogpoliser med samtal för att undvika våldsamma konfrontationer. Att demonstranter kommer till skada är oerhört ovanligt sedan polisen började med den så kallade särskilda polistaktiken.

Men polisens agerande kommer att utredas. Så går det nämligen till i en rättsstat. På Riksen­heten för polismål inleds efter anmälningar åklagarledda förundersökningar. En lång rad utredningar som (SOU 2007:5) visar att internutredningarna genomgående håller mycket hög kvalitet, trots den bild kåranda som mer verkar höra hemma i tv-deckaren än i verkligheten som sprids.

När Miljöpartiets rättspolitiska talesperson Marie Ferm talar om att händelsen måste utredas, som om det inte vore aktuellt, signaleras antingen bristande kunskap om rättsordningen eller en medveten vilja att diskreditera polisen för att vinna röster från de utomparlamentariska.

Rötmånadskänslan förstärks av att Gudrun Schyman som leder Feministiskt Initiativ talar om ”polisvåld” och att Vänsterledaren Jonas Sjöstedt försvarar motdemonstranterna. Det är djupt bekymmersamt att tre partier till vänster om Socialdemokraterna återkommande underminerar förtroendet för en av rättsstatens hörnpelare på ren hörsägen.

Det spär på konflikter och riskerar att vidga klyftan mellan polisen och delar av allmänheten. Polisarbetet blir svårare i förortsmiljöer när polisen beskrivs som våldsam eller rasistisk - som i fallet med den så kallade Revadebatten.

Det är i denna rödgrönrosaröra som Socialdemokratins eventuella regeringsunderlag finns. Stefan Löfven själv markerade tydligt mot vänstern genom att inte vilja fördöma polisens arbete på en rak fråga.

Jonas Sjöstedt passar på att tala om en inskränkning av demonstrationsrätten. Men att organisationer skulle nekas tillstånd för att andra kan tänkas attackera dem är ett mycket svagt argument för en förändring av grundlagen. Det argumentet har också historiskt använts mot arbetarrörelsens demonstrationståg.

Det skulle för övrigt också leda till att extrema grupper demonstrerar utan tillstånd – något som är förenligt med den grundlagsskyddade mötesfriheten – samt att polisen på förhand ska avgöra vilka politiska budskap som är legitima i det offentliga rummet. Fler demonstrationer utan tillstånd skulle försvåra polisens uppgift att säkra gator och torg för allmänheten.

Det finns bara en vinnare efter helgen. Och det är Svenskarnas parti – nazisterna – som fick mer medietid för valmötet i Malmö än vad som ägnades åt regeringens Harpsundspresentation. Det är uppenbarligen dags att stryka ordet anti framför de mest militanta antirasisterna.