Politikens eget Skogssverige

Inbjudningslistan är talande. Miljöintresset personifierades av företrädare för Naturskyddsföreningen, Fältbiologerna, Världsnaturfonden, Ekoturismföreningen, Svenskt friluftsliv och institutet SEI.

Myndighets-Sverige var rikligt representerat. Skogsstyrelsen, Energimyndigheten, Vinnova, Rise, Naturvårdsverket, Region Västerbotten, Formas och aktörer som Sametinget och Sveriges Lantbruksuniversitet som i sammanhanget kan beskrivas som ett slags semimyndigheter.

Fackföreningsrörelsen fanns representerad av GS-facket. Sveriges Hembygdsförbund var inbjudet under namnet ”Sveriges hembygdsförening”. Oklart är om inbjudna Sverok är lika med spelorganisationen som i sammanhanget är känt för ”lajvandet” i skogen eller om det är byggkonsultföretaget Sweroc.

Företrädarna för det som kan kallas det egentliga ”Skogssverige” befanns i dock i minoritet. Landets skogsägare företräddes av LRF Skogsägarna som också är branschorganisation för medlemsföreningar som Södra och Mellanskog. Skogsägarna representerades såldes av representanters representanters. Ja inte heller en av landets största markförvaltare, egendomsnämnderna i Svenska kyrkan, fick förgylla samtalet.

Skogsjättarna Holmen, Stora Enso eller SCA var inte där. Näringen företräddes av branschförbundet Skogsindustrierna. Och förstås av statliga Sveaskog. Däremot fanns Ikea och Preem på listan.

Detta urval från ministerns sida säger något om vad skogsprogramrådet syftar till.

På pappret var januariöverenskommelsen ett steg framåt, från de låsningar som präglade skogspolitiken sedan Miljöpartiet kom in i regeringen. Socialdemokraternas produktionsmål kolliderade ständigt med Miljöpartiets bevarandepolitik. Centerns dna som företrädare för lantbruksnäringen - en aktör som är särskilt viktig i klimatomställningen - präglade Januariöverenskommelsen. Där fanns löftesrika formuleringar om ökad produktion med utgångspunkten att privat ägande inte är ett hot mot naturvärden utan en förutsättning.

Men med Skogsprogramrådet är det interna regeringsmotsättningar som ska lösas. Och det sker genom en korporativ linje som möjligen kan fungera på arbetsmarknaden där det finns olika parter. Miljöorganisationerna är inga motsvarigheter till LO eller TCO eller för all del Svenskt Näringsliv på arbetsmarknaden. Skogspolitiken brukar däremot beskrivas som ett osynligt kontrakt mellan staten och markägarna. Nu förs fler parter in genom en slags omförhandling som sker bakom stängda dörrar och där obalans råder mellan det som kallas olika intressen.

Detta att konflikterna ökat om frågor som skog och jordbruk är sant. Men också ministern talar om fastlåsta positioner och intressemotsättningar ger bilden av att det råder någon slags delad skuld. Så resoneras det allt oftare när polarisering och motsättningar ska förklaras.

När markägare och skogsnäring upplever sig underrepresenterade i ett programråd så ökar däremot avstånden mellan aktörerna. Misstron riskerar att växa som en gödslad granplantering över regeringens och politikens agerande. Sammansättningen av programrådet skapar helt enkelt inte något optimalt klimat för det fortsatta samtalet om skogen.