Poliskrisen riskerar att bli en samhällskris

Jämställdhetsgapet måste ses som ett stort nationellt misslyckande. Tre gånger så många kvinnor som män avstår helt från att gå ut på kvällar på grund av rädsla för brott. Var fjärde kvinna är oroad över att personligen utsättas för överfall. Alltför länge har denna rädsla viftats bort i termer av ”subjektiva upplevelser” som om inte vuxna kvinnor har relevanta känslor och förmåga att bedöma ett sammanhang i termer av trygghet eller otrygghet.

Rädslan kvinnor upplever handlar om risken för våld och övergrepp inom det offentliga rummet. Just kvinnors rädsla har förminskats och reducerats. Det borde i sig vara en fråga för den som tar jämställdheten på allvar.

Ty under tiden har jämställdhetsdebatten handlat om allt annat. Om stort och smått. mest smått. Våld mot kvinnor måste vid sidan av relationsvåld också handla om förortsgängen, om hedersvåldet och om frånvaron av polisiär närvaro på gator och torg. Tidigare forskning från Brå visar också att utrikesfödda är mer brottsutsatta än andra. Det är i förorternas miljonprogram bilar brinner, inte i villakvarteren. Trots dessa data handlar diskussionen om utlandsföddas möjligheter och vardag aldrig om deras brottsutsatthet. De utlandsföddas utsatthet för brott har osynliggjorts.

Oroande är också förtroendefallet för rättsväsendets olika myndigheter.

Svensk polis och domstolar har länge åtnjutit ett högt förtroende hos allmänheten, detta trots att det sedan länge funnits en speciell svensk politisk debatt i medierna om polisen. En historisk vänster-höger konflikt som är specifikt svensk om polisen har varit skadlig för ordningsmakten. Misstänkliggörande från vänster om klassperspektiv och rasifiering antyder att polisen varken är professionell eller neutral. De resoluta ingripandena i samband med höstens nazistiska demonstrationer i Göteborg kanske kan övertyga en mindre opinion om motsatsen.

Nu faller emellertid polisens trovärdighet. Det är ett resultat av den kris som präglat myndigheten samtidigt som gängskjutningar och mord skakat storstäderna och dränerat även stora kommuner på poliser. Våldets nya ansikte skrämmer. Barn dödas i gänguppgörelser. Poliser och deras familjer är inte längre fredade.

Ett återkommande påpekande från kriminologer är att Sverige blivit tryggare samtidigt som oron ökar.

Men våldet har också ändrat karaktär. Det alkoholrelaterade knivvåldet är inte längre en del av polisens vardag. Det skedde ofta efter så kallade spritfester i privata rum och berörde därför tämligen få. Det nya våldet sker istället i det offentliga rummet. Det berör fler.

Länge talades det också om att tredje man sällan drabbas av organiserad brottslighet. Säg det till socialsekreterare som får orosanmälningar gällande barn till livsstilskriminella, säg det till personal som medverkar vid begravningar där beväpnade gängmedlemmar deltar, säg det till personal på restauranger dit de västbeklädda mc-medlemmarna går.

Ett angrepp på politiker är ett angrepp på demokratin. Ett angrepp på en åklagare är ett angrepp på hela rättsstaten och ett angrepp på en journalist är ett angrepp på den fria pressen. Så brukar det låta efter våldsdåd. Och med denna rimliga logik är också fler drabbade av det nya våldet.

Förtroendefallet för polisen sker från höga nivåer men är ändå mycket allvarligt.

Dels riskerar det att öppna för en privatisering av rättsväsendet. Sjunker förtroendet för offentlig verksamhet väljer medborgare andra lösningar. Den som inte litar på polisen anmäler till slut inte brott, vilket naturligtvis försvårar polisens uppgifter ytterligare. Det finns också en klassdimension. Om polisen inte anses fungera väljer de resursstarka andra lösningar; vaktbolag, vägbommar och larm. Trygghet blir en plånboksfråga.

Dels visar forskningen att den mellanmänskliga tilliten i ett samhälle påverkas för det första av styrkan i det civila samhället och för det andra av hur statliga myndigheter behandlar sina medborgare. Där man litar på att polisen följer lagen, inte går att muta och behandlar alla likvärdigt litar man också i hög utsträckning på sina medmänniskor. Polisen är själva symbolen för statsmakt och ordning och uppfattas den fallera så fallerar efter andra institutioner till slut också den goda medborgarandan. Grupper och individer vänder sig mot varandra. Områden blir synonyma med brottslighet. Människor demoniseras. Klyftorna växer och den sociala rörligheten minskar.

Poliskrisen och brottsligheten riskerar därför att växa till en samhällskris där brott inte anmäls och där samhället slits sönder. Det är mot den bakgrunden som statistiken från Brottsförebyggande rådet måste läsas.