Polisen ska inte jaga popularitet
Den svenska polishistorien är en dragkamp mellan stat och kommun, mellan centralisering och lokalt självstyre. Bland de första som hade uppgiften att svara för ordning fanns fjärdingsmännen på landsbygden som var anställda av socknen.
Under 1800-talets mitt infördes ett slags kommunpoliser i de större städerna och på 1960-talet förstatligades den svenska polisen. Den professionaliserades efter anglosaxisk polismodell med närhet till medborgarna och utan någon koppling till militären.
Sedan följde först en kommunpolisreform som skulle motverka centralisering och bristande upplevelser av närhet. Därefter följde sammanslagningar av lokala polismyndigheter till länspolismyndigheter innan alla slogs samman till en enda.
Pendeln svänger mellan stark centralmakt och lokalt självstyre.
Nu kommer ett förslag fyllt av viss självkritik från Moderaterna för att öka den lokala insynen i polisens arbete. När sammanslagningen av länsmyndigheterna till en nationell polis skedde var lokala perspektiv tämligen frånvarande, trots att endast en mindre andel av brotten är av nationell karaktär.
Den stora baksidan med avskaffandet av länsmyndigheterna var att det lokala ansvaret hos en länspolischef försvann när strävan efter enhetlighet och effektivitet vägde tyngst. Nu är rikspolischefens mandat tydligare samtidigt som polisen lokalt har blivit mer ansiktslös.
Moderaterna, som alltför länge förminskade diskussionen om polisens effektivitet till rikspolischefens person, har nu presenterat ett förslag om att stärka ”ansvarsutkrävandet” inom polisen. Tankespåret har sin bakgrund i USA där polischefer ofta väljs i demokratiska val.
Inom M finns sedan länge opinioner för en kommunal polis - något som kanske också stärkts när polisens radiobilar ses allt mera sällan på vägarna i landsbygdskommuner hårt drabbade av stöldligor. Partiet vill att lokal brottsstatistik ska offentliggöras och att lokala polischefer därmed ska kunna ställas till svars.
Statistiken är emellertid känslig på goda grunder. Annars kan enskilda misstänkta brottslingar från grannskapet pekas ut av detektiven allmänheten.
Hur ansvarsutkrävandet ska äga rum är också oklart. En polisområdeschef lyder under regionpolischefen som ansvarar inför rikspolischefen. Att mellanchefer inom staten ska utkrävas ansvar från allmänheten strider med hela vår förvaltningsmodell och indikerar att förtroende och varumärkesbyggande är mål som polisorganisationen ska maximera.
Men polisens uppgift är faktiskt inte alltid att vara populär. Och polischefer ska inte ställas under tillfälliga folkopinioner.
Det finns i dag en insyn i polisens organisation som partierna inte beaktar tillräckligt. Både på regional och nationell nivå finns insynsråd med ledamöter som regeringen har utsett efter hörande av partierna. I polisregion Syd sitter bland andra kommunstyrelsens ordförande i Nybro Christina Davidson (C), kommunalrådet i Västervik, Tomas Kronståhl (S) och från Kronoberg den moderata riksdagsledamoten Katarina Brännström. Med en centraliserad statlig organisation som partierna enigt stått bakom blir deras mandat visserligen starkt begränsat.
Men innan organisationen ändras bör partirepresentanternas egna arbete i insynsråden utvärderas. Där någonstans borde Moderaternas reformarbete av polisen börja.
