Partierna borde söka hjälp för sin SD-sjuka
Sverigedemokraternas valaffischer, som presenterades på tisdagen, var slående minimalistiska. Inga politiska budskap. Inga snärtiga slogans. Inte ett endaste rim. Affischerna föreställde enbart bilder på leende partiföreträdare i ljusa kläder tillsammans med textraden ”SD2018”.
På pressträffen sade partiets spinndoktor Joakim Wallerstein att väljarna redan vet vad SD står för, därför behövs inget mer än så. Det har han rätt i.
De övriga riksdagspartierna förspiller dessutom aldrig ett tillfälle att prata om SD och att ta avstånd från dess företrädare och agenda. Kalla det för sverigedemokratiskt tvångssyndrom. Man ska vara motpol, motvikt och motkraft. De som är mest mot SD vinner.
Flera partiledare anger sitt SD-motstånd som ett skäl att rösta på just deras parti. Det är en märkligt osjälvständig politik, att göra sin aversion mot ett annat parti till en av sina huvudfrågor.
Det finns många exempel på partiernas SD-sjuka.
I samband med Vänsterpartiets kongress i februari höll partiledaren Jonas Sjöstedt ett tal där han förklarade varför människor borde rösta på V. Ett av hans främsta argument var: ”Vi är det enda partiet med en ordentlig plan mot Sverigedemokraterna och det de står för.”
Liberalernas val att framhäva EU som partiets främsta valfråga är knappast för att det svenska folket törstar efter utökat Europasamarbete. Hur många gånger har någon angett EU som den viktigaste politiska frågan?
Det skulle möjligtvis vara den före detta FP-riksdagsledamoten Carl B Hamilton som en gång hävdade att Raoul Wallenberg hade varit en förespråkare av EU:s finanspakt om han hade levt i dag. Nej, L:s EU-profilering är en uppenbar positionering gentemot Sverigedemokraterna som förespråkar en Swexit.
Men ingen är lika bra på att tala om SD som Centerns Annie Lööf. Hon står upp och står pall så mycket att hon bör ha ont i fötterna vid det här laget. I ett tal i samband med Centerpartiets kommundagar i februari nämnde Lööf Sverigedemokraterna tre gånger.
Jimmie Åkessons namn sades också vid tre tillfällen. Inte ens i sitt tal i Almedalen kunde Lööf låta bli att nämna SD: ”Vi kommer aldrig att förhandla med Sverigedemokraterna. Vår uppgift i svensk politik är enormt viktig.”
Förut var det Socialdemokraterna som alla partier behövde förhålla sig till. Nu har Sverigedemokraterna övertagit S roll. Det handlar inte bara om partiets stigande opinionssiffror, utan det faktum att partierna ständigt försöker att spela ut SD-kortet mot varandra.
SD är ett högerparti, säger de rödgröna. Nej, det är uppenbart att det är ett vänsterparti, säger Alliansen. De enda som bryr sig är andra partiaktiva. Väljarkåren är sannolikt ointresserad av det taktiska spelet.
Partiernas positionering har blivit tröttsam. Om tanken är att de ska avskräcka människor från att rösta på Sverigedemokraterna borde det vara uppenbart vid det här laget att de har misslyckats.
Mycket tyder på att Sverigedemokraterna kommer att bli andra största parti i höstens val. Inte konstigt att SD:s partiföreträdare ler så brett på valaffischerna.
