Nolltolerans till 100 procent
Har en av symbolerna för den svenska nolltoleransen mot narkotika gjort en helomvändning? Det har tolkats så. Svenska Narkotikapolisföreningen med medlemmar från brottsbekämpande myndigheter har uttalat sig för att bötfällandet av missbrukare för eget bruk av narkotika är poänglöst. Ja, till och med kontraproduktivt.
Uttalandet har välkomnats från legaliseringsförespråkare som vädrar morgonluft. Det har setts som ett symboliskt steg mot en avkriminalisering av droger.
Det är att medvetet missförstå. Vad de erfarna narkotikapoliserna förespråkat är inte någon avkriminalisering av droger för eget bruk – ett brott som vanligen ger dagsböter – utan en förändring av påföljder. Totalförbudet ska bestå. Om innehav för eget bruk är tillåtet kan polisen inte ingripa eller visitera. Det skulle också bli svårare att komma åt langare som naturligtvis skulle hävda att den lilla mängd narkotika de blivit påkomna med är för eget bruk och inte för försäljning. Dagens påföljdssystem för eget bruk får gärna diskuteras och utredas utifrån utgångspunkten att målet om ett narkotikafritt samhälle ligger fast.
Det ligger inget egenvärde i att alltid straffa enskilda missbrukare med böter om målet är att minska tillgängligheten till narkotika. Viktigare är polisens insatser riktas mot personer som gör egen vinning av narkotika som langare,säljare och smugglare och som åstadkommer stor skada för samhället. Och att påföljden, eller reaktionen, är mer anpassat efter individen utan att principen likhet inför lagen åsidosätts.
I debatten efterlyser många vård istället för bötesstraff.Att flytta fokus från det kriminalrättsliga till det socialrättsliga har helt klart ett värde. Ett gott samhälle sträcker ut handen till den som behöver och vill ha hjälp, även om böter har en allmänpreventiv effekt på brottsligheten.Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att kriminaliseringen av eget bruk aldrig varit någon metod för att bakvägen införa en ökad tvångsvård. Vård är i med mycket få undantag - psykiatrisk tvångsvård, vid risk för smittspridning eller vid gravt missbruk – frivillig. Av flera skäl: Vägen ut ur beroende går för det första inte av tvång utan bygger på vilja och övertygelse.För det andra är tvångsvård något som är mycket ingripande för den enskilde individen. Därför är det inte så lätt som det låter att ersätta straff med vård.
Det är också viktigt att kritiskt granska de som idag vänder sig mot den svenska nolltoleranslinjen. Återkommande i debatten hävdas exempelvis att narkotikadödligheten – som visserligen just nu sjunker - är högre än i andra länder. Som Centralförbundet för narkotika och alkoholupplysning noterat skiljer sig mätmetoderna i Europa och halva den svenska ökningen kan tillskrivas förändrade mätmetoder.
Den som såg en legalisering ligga i tiden kan istället ta del av det riksdagsbeslut som fattades på onsdagen, nämligen att barnkonventionen ska inkorporeras i svensklagstiftning.I sak var det inget beslut som ska applåderas, även om konventionen ger uttryck för en traditionell, kalla det konservativ, syn på familjen. Där finns ingen normkritik. Konventionen är inte skriven av svenska genus”vetare”.
Konventionen är emellertid svår att tillämpa och kommer att skapa målkonflikter och en överföring av makt från valda församlingar till domstolar. Få har dockuppmärksammat att konventionen ställer krav på barns rätt till skydd mot olaglig användning av narkotika.
Veckans hittillsvarande nyheter på det narkotikapolitiska området är således goda
Dels får nolltoleranslinjen konventionsuppbackning i lagstiftningen, dels har en välkommen diskussion om vilka påföljder som ska finnas inom ramen för totalförbudet initierats. Vem kallar detta för en uppmjukning av den svenska narkotikapolitiken?
