Mörk agenda bakom poliskritiken

Debatten om REVA stormade i ordets nästan bokstavliga mening. Allt gick med rasande fart. Från ett twitter till utspel av hela paletten politiker. Tonläget var inte högt, det var mer som en kombination av falsett och muller.

Att polisen systematiskt jagade ­papperslösa i tunnelbanan och gick på alla som inte såg ”svenska” ut blev snabbt en sanning. Polisen anklagades för att ”kringgå lagstiftningen”, REVA beskrevs som en ”dödsmaskin” och ”etnisk profilering” sades nu vara en del av den svenska vardagen.

En del av oss gick trots detta omkring med frågan: Vad är det som händer egentligen? Den frågan gick det dock alls inte att få något tillfredställande svar på, och faktiskt var den till och med svår att ställa i stormens öga. Bara att göra det tycktes nämligen ge bevis för att man stod på polisbrutalitetens sida samt att man sympatiserade med polisens nya rasifierade arbetsmetod.

På Facebook florerade bilder av Anne Frank med varningen att det höll på att hända igen. Där någonstans började jag själv förstå att hela situationen och diskussionen hade havererat. Att ge sig på att skriva om det och ställa frågor om vad som var sant och milt undra om det nu verkligen var så att polisstaten visat sitt rätta ansikte, och få det publicerat, gick inte när det var som mest hätskt. Jag försökte. De som angav tonen verkade övertygade om att det knappt var ett steg mellan oss och polismaktens diktatur. Det var någon vecka då det var ett slags vakuum och ingen ställde en enda kritisk fråga.

Men är det någon som kommer ihåg det nu? Det verkar inte så, men en efterdebatt skulle vara mer än nödvändig. Glömskan kan ju bero på flera saker. Dels att det hela tiden kommer nya flöden att förhålla sig till. Men en förklaring är också det faktum att det mot slutet blev lite besvärande. För till sist ställdes ju faktiskt ändå spörsmålet: Är detta sant? Och svaren på vad som egentligen hände började komma. Fast med små bokstäver och inga större rubriker.

Om detta skriver journalisten David Qviström i sin nya bok Nyttiga människor. Det är en drabbande bok om migration. Ett avsnitt handlar just om REVA och om hur Qviström söker svar på den journalistiska grundfrågan om vad som pågår. Det visar sig inte vara alldeles lätt att hitta förstahandskällor, alltså människor som råkat ut för REVA.

Riktigt besvärande blir det när Qviström kan härleda det hela ned till ett pressmeddelande från planka.nu, en organisation som vill ha gratis kollektivtrafik, där de skriver att polisen använder tunnelbanespärrar som gränskontroller. Och så är det hela igång. Till och med biskopar medverkar till att sprida vaga uppgifter, som från att ha hört från någon som sett polisens rasifierade arbete till att själv ha sett det.

Men när det började handla om paragrafer, politiska beslut och att polisen har i uppdrag att utföra inre kontroller - alla partier är överens om att vi ska ha en reglering, något Sverige har gemensamt med världens övriga länder - blev det inte lika hett att ha en tvärsäker åsikt om.

Av flera allvarliga aspekter av REVA-debatten är denna den allvarligaste: tilliten till rättsordningen och polisen rubbades. För den retorik som vill trumma fram polismakten som ett hot mot medborgarna och att polisen driver en egen mörk agenda hör nämligen hemma hos icke-demokratiska och samhällsomstörtande sammanslutningar.

Annika Borg