Miljöpolitikens intellektuella kollaps

Ledare Artikeln publicerades

Brev till ledarsidan.

Barometern-OT tar upp ett viktigt ämne i sin ledare (14 Feb), nämligen den sittande regeringens konsekventa linje att negligera samhällsekonomiska fakta när det gäller miljöpolitikens inriktning. Exceptionellt ineffektiva klimatpolitiska åtgärder, varav subventionen till elcyklar torde vara ett världsunikt slöseri, anses vara nödvändiga ”för planetens överlevnad”.

Elcyklar är ett världsunikt slöseri, skriver två av Sveriges ledande miljöekonomer.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Elcyklar är ett världsunikt slöseri, skriver två av Sveriges ledande miljöekonomer.

Men även den förutvarande regeringen tappade fotfästet. Istället för att hålla fast vid sin linje om evidensbaserad politik, beslutade man i December 2011 helt plötsligt att lägga ned sitt expertråd (EMS, expertgruppen för miljöstudier).  Av allt att döma var detta en del av den migrationspolitiska uppgörelsen med mp, vars ledning inte kunde tåla att höghastighetståg, etanol, klimatpolitik osv synades i sömmarna.

Istället ”ombildades” EMS till ett råd på Konjunkturinstitutet (KI), som fick ge ut enårsrapport (EMS beställde rapporter från forskare). På så sätt undvek man olika rapporter om flera känsliga ämnen, som att klimatpolitik kostar, att höghastighetståg är dyra och andra ämnen som vi som skattebetalare har all rätt att få belysta. KIs råd landar dock, allt som oftast, i samma slutsats som EMS olika rapporter, nämligen att såväl miljön som skattebetalarna kan tjäna på en bättre miljöpolitik.

Det är en avvikelse från tron på att miljöpolitik bara har intäkter och för Rådet blir konsekvensen avlövning och nedfrysning; det är inte förvånande att ett klimatpolitiskt råd inrättas som en sorts motvikt. Men om även detta råd baserar sin verksamhet på vetenskap och fakta, kan vi förvänta oss att båda råden snart läggs ned. Det är en utveckling helt i linje medmiljöpolitikens intellektuella kollaps, där det inte längre handlar om att göra svåra avvägningar, inte ens om att göra konsekvensbeskrivningar.

Allt detta måste ses mot bakgrunden av att miljöekonomin haft, för oss som varit med, närmast ofattbara framgångar i modern tid. Miljöskatter sågs, inte minst av miljörörelsen som en styggelse och ett sätt att ”köpa sig fri”. Idag är tongångarna annorlunda och Sverige var tidigt ute med detta synnerligen effektiva instrument. Handel med utsläppsrätter uppfattades i början av 1990-talet som en omöjlighet, en teoretisk konstruktion, som eventuellt hörde hemma på universitetens svarta tavlor. Idag handlas ”koldioxidekvivalenter”  på en europeisk marknad med närmare 13000 anläggningar. Det är EUs viktigaste klimatpolitiska instrument.

På flera andra håll kan vi se hur miljöekonomin satt sina spår, exempelvis vad gäller hur man i USA rutinmässigt prissätter miljöskador i större skadeståndsmål kring oljespill. En omöjlig tanke för inte så länge sedan. Ännu ett bevis på att miljöekonomin, som intellektuell inspirationskälla, satt tydliga spår i praktisk politik. Dagens svenska miljöpolitik lever dock i ett intellektuellt vakuum som både miljön och skattebetalarna i förlängningen får betala för. Att introducera nya verktyg i miljöpolitiken understödda av solid ekonomisk teori har ersatts av en principlös symbolpolitik. Miljöpolitiken har tappat sin intellektuella spänst.

Per-Olov Johansson, professor emeritus, HHS. Ledamot Expertgruppen för Miljöstudier 2010 -2012

Bengt Kriström, professor, SLU. Ordförande Expertgruppen för Miljöstudier 2007-2012