Liberalt ja till ett EU som inte längre finns
Det skulle kunna ha varit ett lyckat PR-trick från Liberalerna att ”lägga om” sin valkampanj för att nu helt fokusera på EU-samarbetet. Dels är det en fråga som många partiaktiva brinner för, dels är det en tydlig fråga som är enkel att förstå. Och så får partiet en tydlig konfliktyta mot Sverigedemokraterna, vilket kan täckas leda till mer uppmärksamhet.
Men alldeles övertygande blir det ändå inte. Också för två år sedan ägnade Jan Björklund hela sitt tal i Almedalen åt behovet av EU-fördjupning – många av förslagen han talade om då var de samma som lanserades nu. Och att göra Sverigedemokraterna till huvudmotståndare och valet till en folkomröstning om huruvida Sverige ska bli kvar i EU är direkt befängt. Dels framstår SD ännu en gång som solen i det svenska politiska planetsystemet, dels förminskas ett val som handlar om hela bredden av gemensamma frågor till ett ställningstagande i en visserligen viktig men likafullt enskild fråga.
Det mest anmärkningsvärda med Björklunds och Liberalernas EU-vurmande är dock i hur liten grad de förhåller sig till den utveckling inom unionen som alla kan beskåda. Det är inte, som Björklund hävdade på presskonferensen, så att det tar lång tid att komma överens men till slut finner medlemsländerna varandra. Genom EU går nu tvärtom en konflikt mellan helt oförenliga perspektiv, till den grad att sanktioner mot medlemsländer diskuteras. Det går inte heller att se att konflikterna skulle minska i intensitet. Tvärtom har nyligen ett av de största och viktigaste medlemsländerna nyligen fått en EU-fientlig regeringskoalition som sätter unionen på helt nya prov.
Och det går inte längre att hävda att euron skulle vara någon ekonomisk succé. Björklund nämnde eurons styrka gentemot kronan som ett bevis på den gemensamma valutans välsignelse, men vad en stark euro innebär är också att stora delar av den sydeuropeiska ekonomin förlorar konkurrenskraft. Den italienska ekonomin har knappt vuxit alls sedan euron infördes, den grekiska ekonomin har sannerligen inte hjälpts tillbaka till livet.
Man kanske borde beundra modet hos Liberalerna som vågar satsa allt på EU-frågorna och ta tydlig ställning även för något så impopulärt som att betala ännu högre medlemsavgift än vad som hursomhelst kommer att bli fallet på grund av Brexit. Men mest förefaller det ogenomtänkt – som ett ja till en union partiet skulle önska sig finns, snarare än till den union som de facto existerar.
