Långväga argument mot närproducerat
Så löd pålysningen om det ”matuppror” som gick av stapeln i Kalmar härförleden, med syftet att få konsumenterna att reflektera över deras val och påminna om all bra och äkta mat som finns. Såväl länsstyrelsen som regionförbundet är samarbetspartners.
Enligt det kanadensisk-japanska författarparet Pierre Desrochers och Hiroko Shimizu är initiativ som dessa dock rena vanvettet. I den nyutkomna boken En hipsters dilemma: Försvar för långväga mat (Timbro) går de till storms mot idén om närodlad mat som ”en i grunden fåfäng och kontraproduktiv strävan, som upprepade gånger har misslyckats”.
Den något kryptiska titeln har att göra med vad som ligger i tiden. En hipster, som Nationalencyklopedin formulerar det, är en person som hör till en livsstilsorienterad rörelse, bestående av främst yngre trendmedvetna urbana medelklassmänniskor. I dessa kretsar har det under en tid odlats ett stort intresse för matens ursprung, med den underförstådda principen att lokalt är bäst.
Inte bara trendmedvetna stadsbor tänker emellertid så, utan även mindre hippa politiker. Bland landstingsmajoritetens prioriteringar för kommande år finns exempelvis upphandling av närproducerad mat.
Detta bygger emellertid, enligt Desrochers och Shimizu, på romantiska föreställningar om natur, mat, livet på landet och självförsörjning. ”Den oron har sedan kombinerats med en skepsis mot den anonymitet som hör ihop med långväga handel och det vinstmotiv som hör ihop med stora företag.”
Och i detta ligger en viss poäng: i takt med att avståndet till livsmedelsproduktionen har ökat, har förståelsen för dess villkor minskat.
Men samtidigt visar sig här det vanskliga i att hämta argument från Nordamerika och Japan. Vårens hästköttsskandal inom EU har knappast varit någon lysande reklam för den anonyma, långväga handeln eller de stora livsmedelsföretagens ansvarstagande; DNA-tester i efterhand förstärker snarast intrycket av bristande kontroll, flitigt förekommande fusk och kriminella skumraskaffärer. Desrochers och Shimizus påstående att idén om närproducerat skapar ”onödig oro hos konsumenterna” låter i detta sammanhang tämligen tvivelaktigt.
Om någon oro är onödig, är det snarare författarparets onda föraningar om att en grasserande närodlat-trend ska leda till stora miljöskador, mindre ekonomisk tillväxt och betydligt större osäkerhet i produktionen; ja, rentav kortare livslängd.
En trend med den typen av genomslag torde vara ytterligt svår att belägga. Tvärtom har värdet av livsmedelsimporten till Sverige, som det lokala matupproret påpekar, ökat: kött och köttvaror från 7 631 miljoner kronor 2006 till 10 801 år 2011, och mejeriprodukter från 4 470 till 7 288 miljoner kronor under samma period. Om närproducerat är en ”farlig” företeelse, som bokens förord gör gällande, kan författarna i alla fall trösta sig med att det ännu är långt mellan ideal och praktiskt handlande.
Daniel Braw
