Könen och friheten
På högskolorna är 94 procent av förskollärarstudenterna och 86 procent av sjuksköterskestudenterna kvinnor. På civilingenjörs- och högskoleingenjörsutbildningarna är 71 respektive 75 procent av studenterna män.
I Sverige står alla utbildningar öppna för båda könen. Den sneda könsfördelningen är alltså resultatet av individers fria val. Ändå hävdar många svenska feminister att det inte existerar några könsskillnader, och om de existerar bör de förnekas eftersom de bara är "sociala konstruktioner". Med genuspedagogik, bannlysning av rosa prinsessklänningar och flitig användning av ordet "hen" kommer alla utbildningar så småningom att ha 50/50-fördelning, enligt feministerna.
Förra veckan debatterade danske antropologen Dennis Nørmark och svenska feministen Nina Björk jämställdhet i DN. Nørmark menar att Danmark kommit längre i sitt jämställdhetsarbete eftersom man där inte har några problem att erkänna könsskillnader. I Sverige är däremot målet "den absoluta likriktningen", här undertrycker vi könsskillnader och därför har vårt jämställdhetsarbete kört fast.
Björk svarar genom att lägga ord i Nørmarks mun. Ur hans kritik mot att förneka könsskillnader drar Björk slutsatsen att han ser män och kvinnor som "väsensskilda varelser", och att han kräver att varje enskild kvinna och man försvarar och upprätthåller de "kvinnliga" respektive "manliga" värderingarna.
Det är en ohederlig debatteknik. Nørmark håller sannolikt med Björk om att en människas könsorgan inte ska ha någon betydelse för vilka förväntningar man möter, vilket arbete och vilken lön man får och så vidare. Detta är ju den liberala jämställdhet som nästan alla skandinaver är överens om: Män och kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
I Sverige har könen samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, och då väljer kvinnor att bli förskollärare medan män väljer ingenjörsyrket. Eftersom ingenjörer tjänar mer än förskollärare tjänar män mer än kvinnor. Hade vi haft särartsfeminister (som hävdar att könen är olika och att det "kvinnliga" behöver uppvärderas) i Sverige hade vi diskuterat detta: Varför värderas arbete med maskiner högre än arbete med barn?
Men vi har inga särartsfeminister i Sverige. Nina Björk fick tyst på dem, med boken "Under det rosa täcket" (1996). Alla svenska feminister blev likhetsfeminister, som hävdar att könsskillnader inte existerar och om de verkar existera så beror det på den massiva socialisering in i könsrollerna som vi tidigt utsätts för. I stället för en diskussion om ifall kvinnodominerade yrken borde uppvärderas har vi genuspedagoger som ska ingripa i småbarnens lek, så att den är "könsneutral".
Utvecklingen är sorglig, för i grunden håller jag med Björk: Könet ska inte vara ett fängelse, vi har alla såväl "manliga" som "kvinnliga" sidor och måste oavsett kön få utveckla hela personligheten utan att hindras av könsstereotyper.
Men detta kan man anse utan att förneka att det på gruppnivå existerar könsskillnader. När man förnekar könsskillnaderna, och försöker ändra på människor så att utbildnings- och yrkesval ska ge 50/50-utfall ? då gör man sig skyldig till exakt det som Björk anklagar Nørmark för. Man förvägrar människor frihet från föreskrivna manus. Riktig frihet innebär nämligen även att småflickor får bära rosa prinsessklänningar och att kvinnor får välja att utbilda sig till förskollärare och sjuksköterskor.
Marika Formgren
